Kommentar på inlägget ”Betyget F är en stor orsak till psykisk ohälsa bland unga”, VLT den 22 maj.

1994 ersattes det relativa betygssystemet 1–5 med bokstavsbetyg, MVG, VG, G och IG. Till skillnad från det relativa systemet som rangordnade eleverna skulle bokstavssystemet fokusera på elevernas faktiska kunskaper, fastställda mål och kunskapsnivåer. Stressen skulle bli mindre och konkurrensen mellan elever minska.

Föga förvånande insågs att betygen ändå var tvungen att användas för rangordning, så bokstäverna översattes till siffror, så ett medelvärde kunde beräknas.

2011 ersattes den tregradiga skalan med A-F. Betyget A ger 20 poäng, B 17,5, C 15, D 12,5 och E 10 poäng. F ger 0 poäng.

Ett förslag framåt som inte skulle riva upp hela betygssystemet skulle kunna se ut så här: låt F ge 5 poäng och endast ”underlag saknas” (om eleven över huvud taget inte deltagit i undervisningen) ger 0 poäng.

Betyget F är inte ett -hinder för att läsa vidare på gymnasiet utan låt elever söka till gymnasieskolan. Vissa program kan kräva minst C i vissa ämnen. Yrkesprogrammen ska vara öppna för alla att söka.

Gymnasieskolans yrkesprogram görs om till att -vara 2-åriga med fokus på yrkeskurser men där man även läser svenska, engelska och matematik. Utbildningen ger en yrkesexamen. Om man vill bli behörig till högre studier ska man erbjudas att läsa ett tredje år med teoretiska kurser. Skolan blir till för alla, eleverna kommer att må bättre, gå in i ett yrkesliv och inte ut i arbetslöshet.

Finns det någon hake i resonemanget som jag missar?

Barn behöver inte få en F-stämpel