Att barn går hungriga i spåren av fördyrade levnadskostnader har den senaste tiden marknadsförts av politiker, krönikörer och politiska ledarskribenter. I SVT Aktuellt den 22 maj debatterade författaren och krönikören Lena Andersson och Erik Rosen, redaktör Aftonbladet Kultur. Utgångspunkten var en text Andersson skrivit i SvD där hon menade att det inte finns någon orsak att barn i Sverige i dag ska behöva gå hungriga oavsett svåra ekonomiska tider.

Andersson menade att det finns gott om billig och mättande näringsrik kost som kan erbjudas barnen – allt ifrån havregrynsgröt till linsgryta med mera som även resurssvaga torde ha råd med. Rosen hade märkbart svårt att förstå det enkla resonemanget och gjorde som politiker och medier generellt gör– det vill säga gjorde problemet till en politisk fråga.

Vad uppenbarligen Andersson var lite för känslig för att säga, men som jag vågar påstå att barns eventuella hunger beror på, är att Sverige fostrat en generation bestående av bortskämda barn och föräldrar. Hunger uppstår inte bara för att familjen inte har råd att ge barnen pizza eller McDonald's hamburgare och Happy Meal. Hunger uppstod till exempel under krigsåren när svenskar fick äta barkbröd – då är det hunger.

Om barnen och föräldrarna lägger kräsenheten åt sidan och lyssnar på Anderssons råd om billig och näringsrik mat som alla föräldrar torde ha råd med, så skulle vi inte behöva ha en meningslös politisk pajkastning om hungriga barn, krav på matbespisning på sommarlovet och andra populistiska politiska förslag och politiker kunde använda sin tid till meningsfulla åtgärder.

I en undersökning gjord av Rädda Barnen, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Majblomman framkommer det att 29 procent av ensamstående med en inkomst om 35 000 kronor anser sig inte ha råd att alla dagar ge barnen mättande mat. Dessa människors problem torde snarare vara ekonomiskt felaktiga prioriteringar och att inte kunna föda sina barn beror på egoism, kräsna smaklökar och okunnighet.

Leif Kullberg