Inga blev 95 år och har under den tiden varit i offentlighetens ljus närmare åttio år.

Första gången hon stod på en scen var vid sexton års ålder då hon gestaltade rollen som Anja i Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Samma år, 1943 filmdebuterade hon i filmen ”Ordet” som den unga flickan Ester. Samtidigt gick hon på Calle Flygares Teaterskola för att få en starkare identitet som skådespelare.

Som ung flicka fanns det risk att hon skulle fastna i bilden som oskuldsfull och naiv. Men hennes inre styrka stoppade det och hon ville växa både som människa och skådespelare eftersom hon insåg att livets olika aspekter är så mycket mer.

När den uppåtgående regissören Ingemar Bergman engagerade henne i filmen ”Kris” var hon nitton år. År 1957 var det dags igen att spela riddarens hustru i filmen ”Sjunde inseglet”.

Nu hade Inga stigit in i de mogna rollerna som den vuxna kvinnan och erbjudandena duggade tätt både för film och teaterroller. Listan på roller är lång och givetvis imponerande att hon har orkat med en sådan arbetsbelastning. Att spela en roll på en scen kräver sitt och upptar mycket energi även efter att scenljuset slocknat.

Det är vad människan bakom rollen ska betala med sig själv och vi kan dra den slutsatsen att det är något som Inga har velat göra som en kärlek till sin publik. Men det lekfulla var ändå där tillsammans med livets allvar.

En del av lekfullheten blommade ut när Inga spelade mot Nils Poppe år 1948 i filmen ”Soldat Bom”. Ett samarbete som sedan övergick till ett äktenskap året därpå som varade i tio år, under den tid då barnen Anja och Dan föddes. Det som sedan följde var engagemang vid olika stadsteatrar runt om i landet, vilket sedan sammanstrålade till Stockholms Stadsteater vilket blev hennes fasta punkt.

Konstnärligt uppskattade Inga sitt samarbete med Suzanne Osten under de år de arbetade tillsammans på Unga Klara med teater inriktad på barn och ungdom. Det Inga Landgré har lyckats med är att hålla liv i sin skådespelarkarriär även in på ålderns höst, vilket är mycket svårt att göra eftersom det finns få roller för äldre kvinnor.

Inga har blivit rikt belönad med olika priser, några av dem är Teaterförbundets Vilhelm Moberg pris, Hedersguldbaggen 2012, den kungliga medaljen Litteris et Artibus 2012 för att hon bidragit till kulturen.

Vem var då Inga Landgré som människa?

Ett kan vi konstatera att hon inte var sina roller, men en människa som fascinerades av hur det mänskliga livet är bakom rollen. Det finns alltid en människa att möta även om fasaden inte alltid är så mänsklig. Den som vill stå på scenen och gestalta mänskligt liv måste våga gå bakom masken för att finna svaret på vilka vi människor är.

Sista gången Inga visade sig i det offentliga rummet var i filmen som Fanny Risberg gjorde med henne i Grekland. Ett land som Inga älskade och där hon kunde andas och känna in själva ursprunget till vår kultur. Häxkitteln som kokar med alla mänskliga öden.

Mina personliga möten med Inga handlade om att möta en människa med siktet på horisonten av mänskligt liv. Det var alltid spännande att möta henne, någon med den livserfarenheten som ger färg till tillvaron precis som en föreställning skall göra, men kanske är det vi som är själva föreställningen!

De sista åren av sitt liv bodde Inga Landgré i Norberg.

Per-Arne Bengtsson