Kommentar på inlägget "Skattehöjningar för vanligt folk, det är precis vad det är!", vlt.se den 10 september.

Regeringens pausande (år 2024) av indexhöjningen för nivån för att erlägga statlig skatt vid inkomster över 57 000 kronor är inte som signaturen ”Välfärdsarbetare” i sitt inlägg påstår, en skattehöjning – det är en utebliven skattesänkning!

Brytpunkten 2023 för betalande av statlig inkomstskatt ligger på 51 000 kronor och skulle med den automatiska indexregleringen höjas till 57 000 kronor år 2024. ”Välfärdsarbetare” vill göra gällande att många som arbetar inom välfärden och samhällsbärande sektorer, till exempel speciallärare, ingenjörer och ekonomer, tjänar mer än 57 000 kronor per månad (brytpunkten) och enligt ”Välfärdsarbetare” känner sig förfördelade av att inte få åtnjuta frukterna av en höjd indexerings nivå. För mig låter det mest som ett snålhetens gnällande, krav på särbehandling och en ovilja att bidra till de ökande kostnaderna i statsbudgeten – på typisk svenskt maner säger man att det kan ju någon annan få göra.

Om man har 57 000 kronor i månadslön så torde man ha betydligt bättre förutsättningar att hantera inflation, höjda räntekostnader,  höga bränsle- och elpriser än de som har betydligt lägre månadslön, så varför ska just dessa höginkomsttagare med 57 000 kronor/månad premieras med en skattesänkning om 12 000 kronor/månad för att utjämna kostnadsökningar beroende på inflation när de med lägre löner och ett verkligt behov för motsvarande skattesänkning inte får det?

Magdalena Andersson (S) kritiserade kraftigt regeringen i våras för att de då inte pausade den automatiska indexregleringen med den felaktiga retoriken att det gynnar höginkomsttagare. Nu när regeringen gör Magdalena till viljes hörs förvånande nog inte ett knyst. Nu är det istället dessa välbetalda "Välfärdsarbetare", varav sannolikt de flesta är S, V eller MP som skriker högst.

Ett av socialismens valspråk lyser igenom – ”det är ok så länge någon annan betalar”.

Leif Kullberg