Som barn fick jag lära mig regler och disciplin, då jag tillsammans med mina föräldrar besökte en kyrka.

Jag skulle vara ren och ordentlig. Inne i kyrkan skulle jag sitta ordentligt, knäppa händerna, absolut inte stirra för mycket med blicken, eller glo på det som för ögonblicket föreföll intressant och spännande. Inte le eller med någon gest kommunicera med något bekant ansikte. Ja, det gällde, kort och gott, att ”uppföra sig.”

Området runt altaret var så enormt heligt, så där fick man absolut inte befinna sig.

I dag är situationen helt förändrad. Kyrkobesökare och turister går ogenerat runt i det heliga rummet (kyrkan), pladdrar runt, skämtar, skrattar och fotograferar. Det är så trevligt med en gruppbild framför altaret efter utflykten. Ja, man profanerar ogenerat denna plats, ursprungligen ägnad för nattvardsfirandet, fromma människors böner, förrättande, eller sammanvigning av ett brudpar i ett traditionellt kyrkbröllop.

En jämförelse. I det katolska Rom kommer du inte in i en kyrka om du är sommarklädd i shorts, och din medföljande kvinna måste dölja/övertäcka sina bröst med en sjal eller något liknande. Barska svartmuskiga väktare står i kyrkporten och bryskt avvisar profana besökare.

Vad mera? Det var inte tillätet förr att exekvera/utöva och använda profan(?) musik till exempel folkvisor, sånger eller populära schlagers i ”Det heliga rummet.” Det fanns en föreskriven codex för detta. Numera kan vi på begravningar till exempel bland annat lyssna på Beatles, Rolling Stones, Jularbos Livet i Finnskogarna och texter av Ferlin, Fröding och Dan Andersson. Minsann, tiderna förändras, och vi är så hädiska så vi applåderar vilt och visslar av hänförelse efter ett arrangemang i kyrkan.

Jag vill så avsluta med en tanke eller frågeställning. Har vi glömt bort alldeles ordet vördnad? Här ligger för mig personligen i själva ordet något mycket djupt och filosofiskt. Har moderniteten, stressen, ytligheten, flackheten och så vidare gjort oss alltmera till själlösa individer? Något svar vet jag inte.

Men klimax som exempel i denna belysande text är tveklöst ett besök i koncenrationslägret Auschwitz. Jag var där för några år sedan. En bedrövlig upplevelse. Ungdomar och barn sprang omkring på platsen, pladdrade, hojtade och skämtade. Vuxna gick omkring, fotograferade och tog selfies och föreföll omedvetna om platsens tragiska identitet.

Gissa om jag saknade hyvs och vördnad.

Henrik Jansson