Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"60" – Västeråspoeten Lars Renvall firar 60-årsdagen med att bjuda på ett prosapoem

I dag, tisdagen den 3 oktober, firar Västeråsförfattaren, poeten och tidigare VLT-journalisten Lars Renvall 60 år. Han firar bemärkelsedagen i Rom och bjuder VLT:s läsare på prosadikten "60" om sig själv och sin generation.

Annons

"60"

Det växer ingen mossa på rullande stenar. Se dig inte om. Fortsätt framåt.

Det bästa målet är en nattlång rast,där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Han kallade sig Muddy Waters. Det betyder grumliga eller gyttjiga vatten.

Mick och Keith föll som stenbumlingar ner i sörjan och deras rastlösa kroppar började vagga i takt till den gruvliga bluesen.

Det svarta Afrikas musik. Sången från den mörkaste djungeln.

Dit når man inte så lätt. Man får lyssna länge och vara redo att lämna allt, skänka bort sig själv, låta själen driva längs den tysta djupa Kongofloden.

Krök efter krök ända ner till mörkrets hjärta.

En röst talar i mörkret om gestalter som tillfälligt uppstod och gestalter som försvann.

Tillfälligheten i allt det här. Askan som blandas med jorden. Regnet som faller.

Gyttjiga vatten. En soppa av meningslöst liv. Och några skeva ackord som föds just där och ingen annanstans.

Jag är en av denna gyttjas söner. En brölande. En som så tidigt såg rakt igenom lögnen.

Det kallas att vara anarkist, men egentligen handlar det bara om att försöka överleva dag för dag i den förljugna människovärlden.

Man måste ställa sig på den fria rutan vid sidan av schackbrädet.

Man måste betrakta spelet utan förutfattade meningar. Man måste veta att det är på låtsas.

Först då skymtar människan som hon är. En naken solbränd kropp i en glänta som fingerfärdigt täljer en flöjt av sälg.

I can't get no satisfaction.

Så heter sången när en afrikansk varelse landar omedveten bland shoppingvagnar, kärnvapen och höga katedrar.

It's so bloody fucked up man.

Gerillakrigen som tillkommer för att försörja vapenindustrin.

Masters of war.

Det har sagts åtminstone några sanningar i blues. Det har hällts floder av energi ur den scenkonst vi kallar rock.

Rock är sten. Och stenarna rullar utför branten, studsar, hoppar.

Stanna inte. Stanna aldrig. Han är där. Han är alltid med dig. Muddy Waters eller vad vi nu ska kalla honom.

Sjung! Sjung för fan eller för någon annan av alla de hotfulla idioter de hittat på för att skrämma dig till tystnad.

När de tryckte ner Sitting Bulls ansikte i marken började marken tala.

Där fanns gyttjan, gyttjan som rör sig, som driver, som orsakar skred.

Vi var alla i Woodstock. Det är där vi fortfarande bor.

My Generation.

Why don't you all fade away?

Jag tackar för ordet och säger som den vänsterhänte gitarrguden från Seattle:

Excuse me while I kiss the sky.

Lars Renvall