Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Beskedet: Huset står kvar

Barfota, utan en ägodel flydde skådespelarna Kenneth Risberg och Anja Landgré för sina liv i en eka när branden i måndags nådde deras hem Stafsänget.

Annons
Vi lever! Anja Landgré och Kenneth Risberg fick inget med sig när de flydde från branden. Det fanns inte tid att tänka på plånböcker, telefoner eller något annat. Det handlade bara om att överleva.

De är i säkerhet sedan flera dagar men fortfarande i ett tillstånd mellan chock och eufori – för att de lever. Inget annat betyder något, säger Anja Landgré, än att de lever.

Stafsänget är hennes och Kenneth Risbergs hem sedan trettio år. Ett avsides paradis vid sjön Snyten och med skogen runt omkring. Att eld skulle kunna var ett hot mot deras hem har de varit medvetna om i många år, säger de. Men de hade aldrig kunnat föreställa sig det inferno de upplevde i måndags – att de skulle tvingas kasta sig ut i sjön för att rädda sina liv.

När VLT träffar skådespelarparet – Kenneth Risberg var under många år på 1980-talet skådespelare på Länsteatern – sitter de i trygghet i hans sons hus utanför Västerås. Fortfarande skärrade.

Men de pratar om mirakel. Sedan de kom ut ur rök- och eldhavet i måndagskväll har de levt med övertygelsen att deras trähus är borta. De har till och med börjat vänja sig vid tanken att börja om på nytt.

Men i går, torsdag eftermiddag, fick de telefon från räddningstjänsten: Ert hus står kvar! Och katten lever!

– Vi fattar inte hur det har gått till. Det brann ju överallt, säger Kenneth Risberg och funderar:

– Kan huset ha vattenbombats precis när vi lämnade det? Var det en helikopter som hovrade? Vad var det som dånade i stormen? Jag måste fråga någon, säger Kenneth och skakar på huvudet.

Den dramatiska måndagen inledde de i Norberg med en avslutningfest för deras teaterensemble som spelat ”Tjechov” i sommar.

– Då föll brända granbarr över oss. Vi var alla medvetna om skogsbranden. Men den innebar inget hot mot oss, det var det som hade sagts, säger Kenneth.

När de kom hem lade han sig och tittade på golf på TV:n. Men Anja började bli orolig. Det föll glödande barr. De ringde flera samtal till människor i närheten men blev lugnade, tills klockan närmade sig halv fem. Då hade scenariot snabbt förändrats. Anja fick larm i telefonen från bekanta en bit bort: ”ni måste ge er iväg!”

Det fanns ingen räddningspersonal i närheten. Inga besked om evakuering. De var ensamma med besluten.

– En granne till oss, Göran (Göran Gustafsson, se torsdagens VLT, reds anm) försökte köra iväg i bilen med sina pojkar men hindrades av träd som föll. Han slängde sig i motorbåten och jag skrek till Kenneth att vi också måste ge oss av, säger Anja.

– Jag tog katten i famnen och vi sprang mot ekan. Men katten slet sig. Det gick stora vågor på sjön, som värmetornados, och det gick inte att ro, fortsätter Kenneth.

I paniken föll Anja i vattnet. Hon hängde i knäveck över relingen. Kenneth grep tag i hennes kläder som gick sönder, men lyckades få upp henne. Anja tänkte att om de inte dör i elden kommer de att drunkna.

Göran Gustafsson tog deras eka på släp genom att hålla deras tamp i handen under hela den dramatiska flykten. Utmattade nådde de Broarne.

Dagarna efter flykten har de varit fulla av tacksamhet för att de lever men också mot den kärlek och omtanke de mött.

– Det har varit helt otroligt. Vi har fått tio till femton ställen att bo på. Folk ger oss saker, frågar vad vi behöver.

Vad som händer nu? De vet inte riktigt. Stanna i närheten, ordna det praktiska, vänta på att få åka till huset och hämta katten.

Vad heter katten?

– Han heter Blixten!

De tjuter av skratt, lättade och enligt Anja Landgré ”helt knäppa”.