Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”En ren avrättning, den tanken fanns inte”

Mordet på Sveriges Radios utrikeskorrespondent Nils Horner i tisdags har väckt nationell förstämning. Rapporteringen har varit intensiv. Men Katarina Adler har inte orkat följa den.

Annons
Det känns så likt. Mordet på Nils Horner i tisdags slungade Katarina Adler åtta år tillbaka. Den förra svenska journalist som dödades i tjänst var hennes man Martin. ”Det blir med rätta stor uppmärksamhet i media när journalister dödas, det är ett angrepp på demokratin. Men sedan vi får inte glömma att smärtan är lika stor hos alla anhöriga som förlorar någon.”

Mordet på Nils Horner är så likt mordet på Martin. Båda sköts bakifrån, under dagtid och det fanns ingen hotbild. Jag fick höra att Horner sköts i huvudet. Jag ville inte veta det.

Katarina Adler, Västerås, var gift med journalisten Martin Adler som sköts till döds i Somalias huvudstad Mogadishu den 23 juni 2006.

Han hade tagit sina sista bilder av en fredlig demonstration, skulle packa och åka hem till Västerås för att fira yngsta dotterns 10-årsdag. Då gick skottet av. Människor flydde i panik från det dammiga torget. Kvar låg Martin Adler, ovanpå sin kamera, skjuten i ryggen.

I samma stund i Västerås förberedde Katarina och döttrarna Isabella och Rebecca midsommar med picknick-korg och dans kring stången i Strömsholm tillsammans med mormor och morfar. Då ringde det från Channel 4 i London, en av de tv-stationer han arbetade för.

Efter det blev inget som det varit. I flera år har Katarina levt i en kokong av stress där allt handlat om att skydda sina döttrar. Hon har skjutsat, vaktat, hämtat, följt på vägen, gått till mötes. Ständigt rädd, vakande, med sig själv och sitt liv satt på undantag.

– Jag trodde länge att någon var ute även efter oss, att göra mig och flickorna illa. Martin var ju journalist och hade mördats av någon.

I dag tänker hon att det inte fanns något förnuft i hennes vaksamhet.

– Men rädslan har ingen logik.

Den tog många år av henne. Katarina Adler har nyligen kommit tillbaka till ett normalt liv. Nu lever hon i en relation med en man som betytt mycket för henne för att komma dit där hon är i dag. Flickorna börjar bli stora och självständiga.

Mordet på Nils Horner i tisdags rev upp minnena.

– ”Svensk journalist skjuten”, såg jag på nyheterna. Först trodde jag, som den gången när jag fick telefon om Martin: han är skjuten men vid liv.

– Jag tänkte direkt på Nils Horners familj. Alla de här stegen som ska tas, en kropp som ska hämtas hem till Sverige, kontakterna med polisen, UD, begravningen, all media som ska hanteras. Jag har sänt en hälsning till Nils Horners anhöriga, att jag finns om de vill ha kontakt.

Hon minns hur jagad hon själv var, alla samtal från tidningar och tv, den afrikanska befrielseorganisationen som ringde rakt in i hennes kök och ville veta när begravningen skulle ske.

Katarina Adler krävde aldrig att Martin skulle sluta med rapporteringen från krigshärdar och katastrofområden, trots att han hade en familj hemma. Det hade inte gått, menar hon. Det var krigskorrespondenten hon gifte sig med och hon kunde inte göra om honom. Ville inte.

– Men jag sa varje gång han åkte att det var hans plikt att komma hem till oss.

Journalister som rapporterar från andra länder och oroliga platser måste finnas, anser hon.

– Det är fruktansvärt om alla länder skulle säga ”nu tar vi hem journalisterna”. Då fick vi ingen opartisk rapportering. Men journalister har blivit måltavlor och riskerar att bli dödade. För 20 år sedan när Martin började resa var jag rädd att han skulle gå på en mina eller råka i strid av en olyckshändelse. Men en ren avrättning, den tanken fanns inte.

Martin Adler var med när filmaren Ulf Strömberg rånmördades i Afghanistan 2001. Stunden före, i rummet intill, hade Martin stått med rånarnas gevärspipor riktade mot sig.

– Jag tror att Martin på något sätt var beredd på att han skulle kunna dö. Eller också kände han sig odödlig. Jag vet inte.

Men han var mycket noggrann med säkerheten.

– Han gick säkerhetskurser i hur man agerar om man blir skjuten, kidnappad, överfallen och hade ett starkt säkerhetstänkande. Men jag tyckte aldrig om när han packade ned den skottsäkra skyddsvästen. Då förstod jag att det kunde bli farligt.

Martin Adler bar inte sin skyddsväst när han filmade i Mogadishu 2006. Det var en fredlig demonstration och säkerhetsläget i Mogadishu bättre än på många år. Han bar enbart sin keps och en vit, tunn skjorta.

– Det var hans favoritskjorta. Den som jag hade köpt till honom på H nere på stan.

En hel familj. Bilderna av Martin Adler visar ofta krigsreportern i aktion. Detta var hans andra liv.

Mer läsning

Annons