Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hårt liv i skuggan av Kilimanjaro

På de vida slätterna i Tanzania ligger små byar utspridda.
   I de små byarna lever massaj­folket. De livnär sig på boskap och lever precis som detta folkslag har levt i hundratals år.
   I byn Nomeuti hittar vi 20-åriga Selina Kesuma. Hon lever ett hårt liv, men vågar hålla fast vid sina drömmar.

Annons
Foto: ISA DAHLBERG

I hyddan där hon sitter är det mörkt men genom den halvöppna dörren smiter en stark strimma av solljus in. Hyddan har Selinas mamma byggt med sina bara händer någon gång för länge sedan. De enkla väggarna består utav en trästomme och en blandning av lera och kodynga.

– Jag skulle nog klara av att bygga det mesta själv om det skulle bli nödvändigt, men jag skulle behöva hjälp med stommen säger Selina.

Det är en traditionell hydda med två avdelningar, en där maten tillagas. Och en där Selina och hennes två barn sover.

Kimani, som är tre år och äldst, klarar sig mycket själv och är ofta ute hela dagarna och leker med de andra barnen.

Simoni är bara fem månader så Selina får ta hand om honom, men så fort han blir stor nog så kommer troligtvis hans storebror få ansvaret.

Massajbarnen får väldigt tidigt lära sig att hjälpa till. Det är inte alls ovanligt att 8-åriga pojkar får ansvar för familjens getter, ett ganska stort ansvar när familjens hela rikedom och status hänger på antalet kreatur.

Från byn ser man Kilimanjaro trona över det öppna landskapet, marken är torr och där finns bara kala buskar och träd. Mellan husen vandrar långa, mörka människor iförda vackra, färggranna skynken sida vid sida med sina djur.

När regnperioden kommer blir hela slätten grön, floden fylls med vatten och buskarna blommar men just nu är det väldigt torrt.

När Selina var 9 år tyckte hennes far att det var dags för henne att gifta sig. Traditionellt så väljer fadern en man, men i Selinas fall fick hon vara med och tycka till i valet av make. Hon tvingades att flytta från sin familj, sitt hem och sina vänner till en annan by för att inställa sig som hustru till en man hon knappt kände.

Hon vantrivdes i den nya byn och hennes man behandlade henne fruktansvärt illa. Efter bara två veckor bad hon om att få komma hem igen, vilket hon fick. Hon minns inte särskilt mycket av tiden i den andra byn.

– Det var så väldigt längesedan, säger hon och tittar ner i jordgolvet.

Nu bor hon i sin hemby och trots att hon inte har någon make klarar hon sig ganska bra.

– Mamma brukar hjälpa mig i hemmet och av pappa brukar jag få pengar så att jag kan gå till marknaden och köpa råvaror, säger hon.

Massajerna är ett resligt folkslag som är vana vid att gå långa sträckor. När Selina var gravid och skulle föda gick hon sju timmar till sjukhuset i staden Moshi. Det finns en mindre klinik i byn som startats upp av den ideella föreningen ACS, men Selina föredrar sjukhuset i Moshi. De har mer personal och utrustning där men hon tycker ändå att det är bra med en klinik i byn.

– Det är skönt att veta vart jag ska vända mig om Simioni eller Kimani blir sjuka.

ASC har också öppnat en internatskola, det händer ofta annars att barnen måste hjälpa till så pass mycket hemma att de inte hinner med skolan.

För att massajerna ska kunna behålla sin kultur och tro så behöver de accepteras och komma in i samhället på ett sätt som de inte gör i dag.

Selina hade turen att få gå i skola i sex år, trots det kan hon inte ett ord engelska. I stället fick hon lära sig swahili, ett av de officiella språken i Tanzania som talas av de flesta. I byn talar man bara maa. Det är ett språk som endast massajerna kan och med det klarar man sig inte ute i samhället.

– Jag tyckte det var jätteroligt att gå i skolan och jag tror och hoppas att mina barn ska få samma chans. Jag vet att det är väldigt viktigt med utbildning men jag vet egentligen inte varför, säger hon.

I byn där Selina bor är hiv och aids ett stort problem. Hon vet inte vad aids är, hon vet inte hur det smittar, men hon säger sig känna ett flertal som har det.

Okunskapen i byn är stor och hon är långt ifrån den enda som inte vet vad det är men för många afrikaner är aids bara en av många dödliga sjukdomar.

ACS håller just nu på att starta ett projekt i byn för att öka kunskapen på området.

Framför allt för att undvika att en epidemi ska uppstå.

Det är ingen tvekan om att livet som massaj är tufft för både män, kvinnor och barn. Samtidigt finns det också mycket glädje och gemenskap i deras liv. De vet att de behöver arbeta tillsammans för att klara sig men i arbetet kommer de varandra närmare så att tunga sysslor blir lite lättare.

Selina reser sig från sin enkla pall, Simoni gråter och vill ha mat.

Mer läsning

Annons