Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag är mörkrädd"

Det var dags för UNG att ännu en gång ställa en person inför sin
största rädsla. Alicia Lindberg, 15, besökte Arosfortets djupaste,
mörkaste och mest trånga gångar. Trots sin klaustrofobi.

Annons
Alice Lindberg fick trotsa sin klaustrofobi en i mörk tunnel på Arosfortet. Foto: ELIN HAETTMAN

Alicia ser inte så nervös ut när vi möts, men kanske är det för att hon ännu inte vet hur det här ska gå till.

Det blir en ganska lång väntan innan vi hittar rätt rum. En väntan som ger Alicias rädsla ännu en chans att växa sig större.

Vi öppnar rummet och Alicia ser att det inte bara är trångt och instängt utan också väldigt mörkt.

– När det är mörkt blir det extra jobbigt. Jag är mörkrädd och tillsammans med klaustrofobin blir det dubbelt så mycket rädsla säger hon.

Utrymmet hon ska sitta i är så smalt att hon måste sitta med böjda ben, och så lågt att hon måste böja ned huvudet. Väggarna är av trä och golvet är slitet från tidigare besökare.

Vi låter henne krypa in i den trånga gången för att kunna sätta sig till rätta tätt intill väggarna. Vi tittar en sista gång på Alicias nu lite mer oroade ansikte och lämnar henne ensam med mörker och väggar. Vi stänger dörren och påbörjar en tio minuter lång väntan.

I halvtid börjar Alicias rädsla krypa inpå henne och hon fnissar till nervöst och sammanbitet när vi kollar till henne. Återigen lämnar vi henne.

Och låter tystnaden ta över.

Under de tio minuterna är Alicia mycket tystlåten. Vi hör inga skrik eller panikattacker, men heller inga skratt och glädjerop.

Tiden har nu passerat och vi öppnar dörren för att hämta Alicia ur den smala gången. Sakta men säkert hör vi hur hon tar sig fram och ut ur tunneln.

Hon ser mycket lättad ut när hon kommer ut ur rummet och ut i ljuset igen.

Hur var det?

– Det var väldigt obehagligt när det var sådär jättetrångt som det var, man sitter ju verkligen som en liten köttbulle. Sen spelade de ju fotboll på andra sidan väggen och det bara dunkade i väggarna och det gjorde ju inte saken bättre precis.

Vad tänker man på när man sitter där?– Jag blundade, eftersom man inte kunde sitta rakt så hade man kontakt med alla väggar hela tiden. Då kände man att väggarna tryckte lite extra inpå. Just att känna att man inte kom någonstans var obehagligt.

Alicia låter glad och stolt över sig själv för att hon klarat utmaningen utan att springa ut i panik. Hon som i vanliga fall väljer trapporna i stället för hissen erkänner att hon brukar vara ganska rädd av sig.

– Förutom klaustrofobin så är jag ju mörkrädd och rädd att för att vara ensam.

– Det är lite jobbigt när kompisar vill göra sådana här saker som att gå till Arosfortet, och sen vågar man inte göra det. Det kanske är tråkigt för dem.

Hon är lättad att utmaningen är över och hon är glad att hon nu kan andas ut.

Skulle du kunna tänka dig att ta hissen i stället för trapporna nu?

– Jo, det kommer nog gå bättre i alla fall.

Mer läsning

Annons