Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om: power of kaffe

Är jag verkligen fast? Det är sällan som jag skuttar upp ur min säng på morgonen, pigg och glad. Så sällan att det kan kallas för aldrig.

Annons

Lite tonårsobligatoriskt snoozar jag mer än mycket, drar mig mer än mest.

Men jag ska, som alla andra så klart till skolan, och måste kliva upp ur den ack så bekväma sängen i någorlunda god tid.

Kaffe har jag aldrig gjort till någon morgonvana. Jag tycker kaffe är gott, det är värmande och ska visst verka uppiggande. Jag har dock inte märkt något av någon extra energi efter en kopp kaffe.

Men nu mina damer och herrar har någonting hänt. Det var en måndagsmorgon och jag var lika trött som alltid. Drog mig upp ur sängen, ner till köket och åt frukost precis som

vanligt.

Kaffe fanns inte hemma denna morgon. Nähe, tänkte jag. Inget mer med det.

Fram till lunch levde jag som en zombie. Kompisarna frågade vad det var för fel, om jag var sjuk, om jag inte sovit på natten.

Jag var inte sjuk, och jag hade sovit mer än jag brukar. Så vad handlade det om?

Morgonen därpå kände jag ett lätt illamående när jag reste mig ur sängen efter en dryg timmes vaknande och omsomnande.

Jag kände mig allvarligt sjuk och funderade på att stanna hemma från skolan. Men till slut klev jag upp ur sängen. Masade mig tjurigt till köket och upptäckte att det visst fanns kaffe i huset i dag. Jag hällde i mig en kopp.

Och halleluja! Illamåendet var som bortblåst och det kändes som att jag såg världen med nya ögon. Jag andades bättre, tänkte klarare. Jag kände mig som en människa igen.

Halvt dansande tog jag mig igenom morgonens bestyr och tog mig till skolan. Klasskamraterna log och frågade mig ”är du pigg igen?”

Då slog det mig. Kaffet. Hade jag, helt omedvetet, kört in i kaffeträsket? Kommer jag nu bli som en sån där invand och alldaglig vuxen som gnäller över huvudvärk i bristen på morgonkaffet? Hjälp!

Jag som hade ”tummat” på att aldrig bli beroende av någonting. Och här är jag nu.

Omåttligt överdrivet sorgsen över mitt drogande.

Jag tror jag blivit koffeinist.

Mer läsning

Annons