Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Almega: Även de äldre måste få mer inflytande över sina liv

Problemen i äldreomsorgen beror inte på vem som utför vården, utan på bristande upphandling och kontroller. Därför bör vi se över ersättningsmodellerna så att de bättre stödjer kvalitet och den enskilda individens behov.

Det är inte konstigt att vi blir upprörda när vi får höra om hur illa gamla och demens-sjuka har blivit omhändertagna på olika vård- och omsorgsboenden. Många vill se drastiska åtgärder, och det genast!

Eftersom de senast avslöjade händelserna skedde på ett privat omsorgsboende är det lätt att dra slutsatsen att det var driftsformen som var anledningen till problemen. Alltså reses krav på stopp för privata företag, eller åtminstone att vinst inte ska få delas ut till aktie-ägarna.

Men slutsatsen att vissa typer av företag inte kan bedriva en viss verksamhet är för-hastad och riskerar att leda fel. För att fortsätta utveckla vård och omsorg behövs många olika aktörer. Endast genom mångfald kan vi få en fortsatt utveckling av den svenska äldreomsorgen, som generellt sett faktiskt har blivit bättre, även om de dåliga undantagen förskräcker. Många minns den tidigare långvården, där de äldre kallades ”vårdpaket” och ofta tvingades dela rum med okända i en opersonlig och steril sjukhusmiljö.

Beviset för att ambitionen har blivit högre märks bland annat i det faktum att diskussionen nu mycket mer än tidigare utgår från att människor ska behandlas med värdighet, ha möjlighet att påverka sin vardag och kunna få en omsorg som är anpassad efter individuella behov. Ingen driftsform har heller hittills visat sig vara immun mot felgrepp. Tidigare avslöjanden om missförhållanden i kommunalt drivna boenden visar att det kan gå lika snett där.

Almega organiserar närmare 60 tjänstebranscher. Den gemensamma nämnaren för framgångsrikt företagande i dessa är att man lyckas kombinera nöjda kunder med en god hushållning av företagets resurser. Då blir god lönsamhet ett kvitto på att man gör något bra.

Av det skälet har vi i över tio år argumenterat för ersättningssystem som leder till ökad kvalitet för brukaren/eleven/patienten inom de områden där företag driver verksamhet på uppdrag åt offentlig sektor, oavsett om verktyget heter upphandling eller valfrihetssystem.

Valfrihet är nu på bred frammarsch på det sociala området men finns också inom skola, förskola och snart på arbetsmarknadsområdet. Upphandling som verktyg har, rätt hanterat av beställaren, skapat goda resultat även inom omsorgerna. Det finns mängder av exempel på lyckade upphandlingar över hela landet, även om det av förklarliga skäl inte är detta som dominerar i mediernas rapportering just nu.

I det sammanhanget vill jag gärna nämna det arbete som Ung Omsorg bedriver i stor skala tillsammans med Carema, som just nu befinner sig i stormens öga. Ung Omsorg är ett företag med sociala förtecken drivet av några unga eldsjälar som anställer ungdomar som ägnar sin tid åt att sätta guldkant på vardagen i äldreomsorgen, vilket berikar såväl de äldres vardag, samtidigt som många ungdomar i skolåldern får möjlighet att göra något meningsfullt för de äldsta i samhället.

Av någon anledning gäller den omvända logiken ofta i debatten för de företag som är verksamma i välfärdssektorn. God lönsamhet anses vara ett tecken på att man missköter sig gentemot sina kunder. Företag med en verksamhet som inte möter sina kunders eller brukares förväntningar får alltid sota för det.

Det är helt uppenbart i dessa dagar och naturligtvis helt rätt. Men hur är det med de 85 procent av äldreomsorgen som bedrivs av kommunerna? Kan vi förutsätta att drifts-formen garanterar god verksamhet på alla boenden i alla kommuner? Eller kan det vara så att vi generellt har alldeles för lite insyn och inspektioner – också i den kommunala verksamheten?

För att verkligen kunna göra något åt de problem som finns, och undvika att nya problem dyker upp, behöver vi därför hejda oss i all ilska och besvikelse för att försöka bedöma de fakta som finns tillgängliga.

Hur gör man för att åstadkomma den goda omsorg vi alla är överens om att de äldre har rätt till? Vad är det som styr verksamheten mot verklig kvalitet?

Att organisera äldre-omsorgen har aldrig varit en enkel uppgift. När dagens system började ta form var det med utgångspunkt i en situation där många var missnöjda med kommunernas förmåga att ta hand om de gamla. Då, när det var kommunerna som stod för all omsorg, fanns det också problem, av precis samma art som vi ser nu.

Något behövde göras för att skapa utrymme för nya aktörer och helst ville man också få in lite nya idéer och metoder som kunde utveckla omsorgen och göra den bättre. Många politiker – även om de i dag kanske inte är beredda att erkänna det – ville också gärna försöka sänka kostnaderna, som upptog en stor del av den kommunala budgeten.

Omsorg är inte lätt att upphandla och följa upp. Många kommuner hade helt enkelt inte kompe-tensen, eller underskattade vilken insats som krävdes, för att säkerställa att man fick det man hade tänkt sig. Det visar bland annat den forskningssammanställning som Sveriges Kommuner och landsting nyligen publicerat. Otydliga upphandlingsunderlag och bristande kontroller riskerar att leda till precis de problem som nu har uppdagats, särskilt om det är lägsta pris som styr vem som ska vinna upphandlingen.

Under de senaste decennierna har antalet fristående utförare ökat inom stora delar av den offentligt finansierade välfärden. De flesta medborgare tar det för självklart att man har ett val mellan olika aktörer som i konkurrens erbjuder sina tjänster. Mångfalden av utförare är här för att stanna. Inte för att några politiker fått en briljant idé, utan snarare för att tjänstesamhällets utveckling på alla områden leder till att vi vill få större inflytande över att utforma och påverka vår egen livssituation.

Vårt ansvar som företagare, politiker och medborgare är att hela tiden se över och utveckla verktygen för att uppnå de mål vi gemensamt eftersträvar. Eller som den danska regeringen uttryckte det redan i början av 2000-talet: ”medborgarnas rätt att välja är hörnstenen i utvecklingen av välfärden”.

När tanken väl slagit rot blev det allt mer självklart att medborgarna själva måste få påverka både innehållet i olika tjänster och vem som skulle utföra dem, också när de finansierades av skattepengar. I dag är det inte många som skulle tycka att det vore rimligt att hänvisas till en viss vårdcentral eller en viss skola, utan att ha något att själv säga till om, trots att det betraktades som helt normalt för alla utom de allra rikaste för bara 20 år sedan.

Men den dag man har blivit så skröplig att det är nödvändigt att flytta till ett vård- och omsorgsboende finns ofta inga alternativ alls. Även om man rent formellt kan tacka nej till en anvisad plats och i stället vänta på att det blir ledigt någon annanstans, innebär det ofta orimliga väntetider, eftersom det råder ständig brist på platser. Du får helt enkelt ta vad du får.

När den som ska bedöma behovet av omsorg samtidigt vet att det saknas platser är risken också stor att personer som egentligen skulle behöva komma till ett vård- och omsorgs-boende i stället hänvisas till hemtjänsten, trots att alla inblandade inser att det förr eller senare kommer att leda till att den äldre faller eller skadar sig på annat sätt, och hamnar på sjukhus.

För framtidens äldreomsorg är utvecklade ersättningssystem som tar mer fasta på kvalitet en viktig hörnsten. Likaså är bättre utvecklad myndighetstillsyn av alla aktörer på lika grunder en nödvändighet. Vad man där-emot hittills inte talat om är behovet av att bygga ut antalet äldreboenden. Dels talar den demografiska utvecklingen sitt tydliga språk. Men utöver det krävs en viss överkapacitet om man som äldre ska ha ett verkligt inflytande över sitt boende. Den överkapaciteten måste naturligtvis räknas in i ersättningssystemet.

Det vore också välkommet att ge bättre förutsättningar även till privata investerare att satsa på byggande av äldreboenden – och att satsa på boenden i bra lägen. Varför ska planering och byggande enbart vara en kommunal angelägenhet?

Många av de problem som uppdagats de senaste åren inom äldreomsorgen verkar ha sitt ursprung i byggnader som är för stora och dåligt planerade. Men det finns också goda exempel, som borde inspirera fler till efterföljd, som äldreboendet Vigs ängar i Ystad. Det är ritat av en arkitekt som också senare själv drev verksamheten på entreprenad.

Att konstruera fungerande ersättnings-system är inte enkelt. Det finns många fall-gropar som måste undvikas. Men det är ett nödvändigt arbete som behöver påbörjas snarast, liksom att göra utbyggnaden av boenden till en angelägenhet för fler än kommunerna genom nödvändiga regel-förändringar och incitament även för privata byggare.

En utbyggd hemtjänst får inte vara en billigare omsorgsform som i praktiken blir en husarrest för äldre ensamma människor.

Vinsten kan bli en ännu bättre äldreomsorg där var och en har mer inflytande över sin egen situation och ingen behöver oroa sig för att bli gammal.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel