Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åsa vägrade googla ordet ”hjärntumör”

De fick på henne joggingbyxor. T-tröjan kom bak fram, skorna var för stora och tungan söndertuggad. Ambulans? Nej det tänkte ingen på. Och Åsa visste inte att hon hette Åsa. Men där, i det skräckslagna tumultet började ett nytt liv för henne.

Annons
Tre dagar före operationen och ingen tog framtiden för given.

Idag lördag föreläser Åsa Tönne för 250 ekonomistudenter på Mälardalens högskola. Hon berättar om sin hjärntumör, om att ta sig genom kaos och ut på andra sidan. En av studenterna i publiken är hennes egen dotter, Mikaela, som minns allt från skräcknatten 2011.

Junikvällen hade varit fin, de hade grillat med vänner och gått i säng vid midnatt. I vargtimmen måste maken Johan slänga sig över Åsa och hålla henne hårt för att inte kramperna skulle kasta henne ur sängen. Mikaela, 17 år vid den tiden, som stormade in för att säga att nu fick de faktiskt skärpa sig och inte leva rövare mitt i natten, fick se sin mamma onåbar.

Åsa Tönne hade fått ett stort epileptiskt anfall – ett grand mal. Det var hjärntumören som larmade, som om den till slut tyckte att nu måste väl i alla fall någon fatta allvaret.

Åsa hade då gått sjukskriven i sju månader för ”utbrändhet”. Hon hade svimmat och rasat av stolar, blivit lite ”lat” som hon själv tyckte, ja var hon inte lite ”deprimerad” också – med ”lågt blodtryck”? Och när hon inte kunde klara balansen i de små svängarna i längdskidspåret, fick hon väl trava sig igenom dem.

Men nu, i juni 2011, föll ridåerna och allt gick fort. En 43-årig, tidigare frisk människa som får ett grand mal får alla klockor att ringa. Inom ett par veckor opererades en äggstor tumör bort ur hennes hjärna – den hade växt där i tysthet under sex–sju år.

Det är en dramatisk berättelse som Åsa Tönne har och den har på alla sätt förändrat livet för henne. Till det positiva, säger hon själv, med tillägget att vägen dit självklart har gjort ont.

Insikterna om livets sköra värden har trillat som pärlor in i henne. I dag föreläser hon om sin resa i hjärn- cancerlandet och i april kommer hon med boken ”Jag gråter inte, det är bara tårarna som rinner”. Där berättar hon själv om sin sjukdomstid men även dottern, husläkaren som först missade diagnosen, hennes egen mamma och andra skriver i boken.

Det är inget tvivel om att Åsa Tönne fortfarande är en person som kör på höga växlar. Får hon en ny syn på livet så gör hon ett föredrag om det och skriver en bok. Hon har flera gånger föreläst på uppdrag av Hjärnfonden och stått framför publik, sida vid sida med hjärnkirurgerna.

Hon är en doer med konstant gott humör – men livstempot var betydligt högre förut.

– Jag har jobbat som projektledare i reklambranschen i tjugo år. Fantastiskt roligt med härliga männi-skor men en bransch där man varje dag måste kränga på sig rustningen, göra sin röst hörd i hård konkurrens.

2010 hade hon ett viktigt möte med en kund.

– När jag gick in i mötet började det snurra som om jag klivit av en karusell. Om jag avbröt? Nej, jag tänkte att jag var tvungen att klara av mötet först. Sen skulle jag söka läkare.

Hon ler självironiskt åt pliktkänslan och drivet som gjorde henne döv för kroppens signaler.

Sedan följde den långa sjukskrivningen för ”utbrändhet” en diagnos hon köpte fast hon innerst inne tänkte att hon inte alls kände sig utbränd. Under sjukskrivningen ledde hon renoveringen av ett drömhus, hon ordnade stora fester för vänner. Hon ångade på fram till juninatten 2011 och det stora epilepsianfallet. ”Du har något i ditt huvud som inte ska vara där”. Så minns hon läkarens besked.

– När jag frågade läkaren om jag skulle överleva sa hon ” vi ska göra precis allt vi kan och sen är det mycket upp till dig och din inställning”. Det var det bästa hon kunde ha sagt och när jag slutat gråta bestämde jag mig för att den här skiten inte skulle få ta livet av mig!

Hon läste inte en enda artikel om hjärntumörer, googlade aldrig.

– Börjar man läsa och söka blir man livrädd och jag var rädd ändå. Jag fokuserade bara på att bli frisk. Sam-tidigt såg jag en fantastisk uppslutning från släkt och vänner. Alla klev in för att stötta mig.

Men hon såg också hur människor led runt henne. Hela hennes familj brakade ihop, hon grät med barnen, de grät med henne. Hon såg hur kaoset drabbade hennes egen mamma och vännerna.

– Kompisar som besökte mig före operationen sa att det var jag som försökte hålla alla andra på gott humör, säger Åsa som särskilt noterade en sak:

– Alla tog sig an kaoset på sitt eget sätt och inget sätt var ’fel’. En del grät, andra reagerade med att söka information överallt och driva på så att jag fick bästa tänkbara vård.

När Åsa Tönne berättar om sin hjärntumör dominerar de starka minnena, båtturerna, promenaderna med maken och barnen, stunder där morgondagen inte var given.

– Men visst tittar jag ned i det svarta hålet med jämna mellanrum, vare sig jag vill eller inte.

Det svarta hålet är döden, förklarar hon. Den är ännu inte utraderad, hon ska gå på kontroller två gånger om året i 15 år.

– Det är förskräckligt att vara i det där svarta hålet men jag måste vara där för att kunna gå framåt och vara positiv. Det är bara en person som ser mig i de stunderna.

– Hon pratar om den nya man hon träffat och lever med. En norrlänning med motorcykel och som till motsats mot hennes driv ”ska fundera och fundera”.

Det långa äktenskap hon haft tog slut för två år sedan. Men det var inte hon med sina nya livsvärderingar som bröt upp, det var han som efter hennes operation och rehabilitering gjorde ett avslut. Det var tufft, men Åsa säger också att hon förstår det.

– Han kämpade så hårt med allting, orkade inte mer. Och jag kan välja att vara bitter eller vara glad över de 25 år vi fick.

För Åsa Tönne är det valet inte svårt.

Vännerna hade lite synpunkter på att hon så snabbt gick in i ett nytt förhållande när maken gått.

– Men vadå, jag har inte tid att vänta! säger Åsa Tönne som till slut citerar Elfsborgsspelare Klas Ingesson som dog i cancer 46 år gammal.

– Det är för jäkligt att man måste gå igenom sån här skit för att förstå att livet är fantastiskt!

Åsa Tönne var den strukturerade reklamaren med ”rustning” för att klara en tuff bransch. Hjärntumören öppnade nya dörrar för henne. Det blev bråttom att leva, lyssna och känna.

Åsa Tönne

Ålder: 46 år.

Bor: I Stockholm. I Västerås under några år på 1990-talet.

Gör: Egen företagare med företaget Springling, för kommunikation, inspiration och mentorskap.

Familj: Två barn, 18 och 21 år gamla, ny man med hans två barn.

Drivkraft: Känslan att jag kan få göra skillnad ibland.

Annons