Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att byta partiledare vore ett nödvändigt men inte tillräckligt steg för Socialdemokraterna.

Håkan Juholt ser ut att likt katten ha nio liv. Men hans dagar borde ha varit räknade.

Västmanlands partidistrikt var först med att kräva Håkan Juholts avgång som ledare för Socialdemokraterna, men han ser ut att bli kvar. Splittringen i partiet är därmed öppen.

Socialdemokraternas valberedning har mycket att stå till svars för. Processen att ta fram en partiledare efter Mona Sahlin gick trögt och fick kritik för att vara sluten. Uppgiften var dock allt annat än lätt. Vissa kandidater blockerades, andra tackade nej.

Då dök Håkan Juholt upp som gubben ur lådan och föreslogs som ny partiledare. Han hade tidigt varit med i processen att tvinga bort Mona Sahlin, men ansågs acceptabel för de stridiga viljorna inom partiet. Kanske fanns det också spår av utmattning. Efter allt strul gällde det att få fram en kandidat.

Valet av Håkan Juholt visar farorna med att satsa på ett osäkert och okänt kort. Han visade sig inte hålla måttet i flera avseenden. Det massmedialt mest spektakulära handlade om att sambon/kulbon inte hade betalt sin del av lägenheten, riksdagen/skatte-betalarna hade stått för hela notan.

Sådant kan dock blåsa över, förutsatt att det bedöms vara en engångsföreteelse. Men Juholt hade även problem med politiken och med den interna ledningen.

Han avpolletterade erfarna ledamöter. Där fanns kritik om att Juholt skyllde på andra när han själv skulle ha lagt fram förhastade förslag. Främst handlade det om vad som hände när Socialdemokraterna skulle arbeta fram sin skuggbudget i höstas.

I flera politiska frågor uttryckte sig Juholt allt för yvigt och fick backa. Linjen var oklar om den svenska insatsen i Libyen. De konkreta förslagen kunde inte leva upp till de stora orden och de vackra formuleringarna.

Det gick så långt att svenska språket förra året fick ett nytt ord: att göra en Juholtare. Det innebar att få backa från ett ogenomtänkt förslag. Socialdemokraternas parti-ledare framstod som komisk snarare än seriös. Därför är det lätt att förstå avgångskraven från Västmanland med flera distrikt.

Visst vore det pinsamt att avsätta parti-ledaren mindre än ett år efter att han valdes. Men Socialdemokraterna befinner sig närmast i fritt fall i opinionsmätningarna. Moderaterna är enligt alla mätningar betydligt större. På sina håll spekuleras till och med om att Miljöpartiet kan överta rollen som ledande oppositionsparti. Ett sådant allvarligt läge kräver drastiska åtgärder.

Efter att Västmanland och flera andra partidistrikt krävt Håkan Juholts avgång borde hans ställning därför vara hopplös.

Men Juholt kämpar vidare med en dåres envishet. I går meddelade partisekreteraren Karin Jämtin på en fåordig presskonferens att Juholt blir kvar, men har åkt hem till Oskarshamn för att vila upp sig.

Verkställande utskottet (VU) har uttalat sitt förtroende för honom.

Så Juholt ser ut att sitta kvar, men han leder ett splittrat parti, och kanske kan några dagars reflektion få honom på andra tankar. Men blir han kvar blir de öppna kritikernas läge besvärligt. Sven-Erik Österberg borde då lämna VU. De distrikt som har krävt hans avgång och politiker som likt Ulla Persson i Västerås uttalat sin misstro får besvärligt att åter sluta upp bakom Juholt. Sista akten i detta drama är knappast spelad.

Att byta partiledare vore ett nödvändigt men inte tillräckligt steg. Socialdemokraternas problem inleddes inte med valet av Håkan Juholt utan handlar främst om osäkerhet om det politiska vägvalet och om minskande stöd i de växande delarna av Sverige.