Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Baddarens pappa rör sig och låter igen

”Hemma sa vi aldrig ’verk’ om fars skulpturer. Han sa själv att det var ’grejer’. Det var remmar och trissor, det gnistrade, rörde sig och lät.”

Eva Ultvedt-Hedström skrattar när hon minns sin far, Per-Olof Ultvedt, konstnären som gav oss ”Baddaren i Badet”, neonskulpturen som sedan 1969 lyst över Lögarängsbadets entré.

I dag, när Västerås konstmuseum öppnar en ny utställning med Ultvedts skulpturer och andra konstverk av honom är det Anne Ultvedt-Hedström och hennes syskon som är initiativtagarna.

– Jag bor ju här i stan och tyckte att det inte hade gjorts någon utställning på länge. Det var roligt att konstmuseet nappade.

Utställningen innehåller en rad av Ultvedts skulpturer ur hans stora produktion.

”Enklav” är en ödesmättad skulptur från 1995 och en kommentar till Balkankriget. Enklav rör sig och låter, som de flesta av Ultvedts ”grejer”.

Ultvedt började tidigt att samarbeta med scweiziske konstnären Jean Tingley, som han mötte i Paris 1955. Av Tingleys metalliska skulpturer förstår man att han och Ultvedt var samma andas barn och de kom också att samarbeta länge.

Anne Ultvedt Hedström minns väl när hennes far, tillsammans med Jean Tingley och Niki de Saint-Phalle, gjorde den legendariska, 26 meter långa skulpturen ”Hon – en katedral” på Moderna Museet i Stockholm.

– Det var 1966, jag var 14 år och fick hjälpa till med Hon. Jag doppade tygsjok i klister och satte upp det på hönsnät som Hon var gjord av. Jag fick också måla. ’Inte så mycket färg på penseln!’ sa Jean Tingley till mig.

När publiken letts in genom kvinnans sköte fanns det flera rum och i ett av benen hade PO Ultvedt sin skulptur ”Mannen i stolen”. Den har lånats in till Västeråsutställningen som öppnar i dag.

Här finns också skulpturen ”Oljehavet” av rörliga, svarta sopsäckar, ”Vältempererade lådor” och mycket mera.

Det mesta rör sig och låter, det var Ultveds signum och det som en gång i tiden gav honom öknamnet konstens Gossen Ruda.

Hur var han?

– Han jobbade jämt och man fick inte störa honom, samtidigt ville han arbeta hemma i närheten av familjen. Ulf Linde som samarbetade med far skrev i sin bok att när man var hemma hos Ultvedt kunde man se familjen Flinta på tv. Far var också en person som ville att saker skulle gå rätt till. När han inte fick betalt från ett museum såg han till att hans rörliga skulptur lade ned arbetet. Han stängde av den och satte upp en skylt: ”Strejk”, skrattar Anne.

Hon och syskonen trodde att deras pappa skulle vara verksam upp i hög ålder ”som en Picasso”.

– Men far fick en stroke 1997, då var han bara 69 år. Efter det fick han demens som han led av de sista åren. Men vi hade en fantastiskt fin begravning på Millesgården när han dog 2006, med tal av konstnären Marie-Louise Ekman och museichefen Olle Granath, minns Anne.

Det vuxna barnbarnet sammanfattade den gången: nu fick morfar upprättelse.

Per-Olof Ultvedt

Född i Kemi, Finland 1927.

Utbildad vid Konstakademien i Stockholm, professor vid Konsthögskolan 1968–1978.

Internationellt erkänd och känd för rörelse i konsten.

Död 2006.

Utställningen på Konstmuseet pågår till och med den 6 september 2015.