Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barndom i bilder: Elisabeth bor kvar på Kusta gård

Artikel 142 av 195
Nostalgi - Antikt
Visa alla artiklar

Elisabeth Westerdahl har dukat i lekstugan. Här finns de röda trämöblerna kvar från det att lekstugan byggdes 1912. Nu är det fjärde generationen som huserar här.

Annons

– Min brors äldsta barnbarn, Anton, tre och ett halvt år, säger Elisabeth.

– Han bjuder oss på frukostar och grejer.

Lekstugan byggdes till Elisabeths pappa och hans syskon och var ett kärt tillhåll för Elisabeth och hennes syskon. Vi duckar lite när vi går in men det går alldeles utmärkt att sitta där och dricka kaffe.

Elisabeth är äldst av de tre syskonen Westerdahl. När hon kom till världen kördes mamman in till BB i gengasbil. Men när mormor skulle komma och inspektera den lilla blev hon hämtad med häst och vagn.

– Inte ens gengasbilen körde man i onödan.

När unga fröken Westerdahl blev lite större fick hon bara leka med barnen på Kusta gård, något som inte gjorde henne något.

– Det fanns barn i varenda stuga.

Elisabeths familj bodde på övre våningen i flygeln. På den nedre fanns det kontor och chaufförsbostad. Två och ett halvt år efter Elisabeth föddes Caroline. Då gick trädgårdsmästaren upp till Elisabeths farmor och frågade om de skulle flagga. Svaret blev: ”Nej, det är ju bara en flicka.” Ytterligare två och ett halvt år senare föddes Johan.

– Då flaggade man minsann.

Elisabeths farfar fyllde 70 strax efter så det var den bästa presenten.

– En ny manlig arvinge. Det var tidsandan då.

Elisabeth lekte med både pojkar och flickor. Hon såg kalvar och föl födas och hon var med på svinslakten. Ett av hennes bästa barndomsminnen är när hon fick följa med pappan på andjakt. Då fick hon sitta bakom honom på cykeln.

Hon minns också första skoldagen. Hennes lärarinna var religiös och när hon ropade upp barnen sade hon: ”Maria Elisabeth, har ni hört vilka vackra namn, de är bibliska.”

För att komma till Irstaskolan fick Elisabeth cykla de fyra kilometrarna på mammans cykel.

– Och så skulle man cykla på den sidan ringklockan satt.

Det var inte så mycket trafik då men en gång kom en höna flaxandes rakt in i Elisa-

beths cykelhjul. Eftersom hon var van vid djur tog hon hönan i benen och lämnade den i närmsta gård. Senare på kvällen, när hela familjen samlades vid middagsbordet, skulle hon berätta vad som hänt under dagen.

– Jag var rädd att få skäll för att jag kört ihjäl en höna. Men åh vad pappa skrattade.

Till slut sade han: ”Varför tog du inte hönan innanför jackan så vi kunde få kokt höna till middagen.”

Familjen hade ett hembiträde och varje morgon kritade hon Elisabeths tygskor. Men Elisabeth tycker inte själv att hon och systern var fina fröknar, snarare små dockor. Och de kände sig aldrig annorlunda.

– Snarare avundades vi de andra barnen. De hade så kul, fick vara uppe länge på kvällarna. Vi var nog strängare uppfostrade.

Bland annat lärde farfar barnen bordsskick. Att till exempel aldrig sätta armbågarna på bordet, något som kusinerna Carl och Figge på Fiholm gjorde.

– Då lade farfar häftstift under duken.

Efter Irstaskolan började Elisabeth på Flickskolan, där hon aldrig trivdes. Hon fick aldrig en chans att lära känna barnen som bodde i staden.

– Alla vi som var från landet placerades i en klass. Det var det som var det förfärliga.

Det var skolskjuts som gällde, bara ett evigt farande till och från.

– Vi kunde aldrig gå på bio eller skutt.

Elisabeth har alltid varit road av att skriva och när hon gick ut Flickskolan fick hon Norstedts litterära pris.

– Jag ville ha stort A i svenska men det fick jag ju inte, säger hon leende.

På den tiden kunde man inte ärva en gård utan jordbruksutbildning så i stället för att ägna sig åt att skriva blev det jordbruksstudier. Och även när brodern Johan kom ifatt henne fortsatte hon.

– För jag tyckte det var intressant.

I dag bor Elisabeth på nedre planet i det stora huset. På övervåningen är det ett museum med gamla saker från 1800-talet. Det visas för förbeställda grupper och där finns bland annat en tavla av mamma Maj i samband med hennes förlovning 1938.

Den stora matsalen andas anor och det är inte svårt att i tanken se den unga fröken Westerdahl sitta där och lära sig bordsskick.

Annons