Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birgitta skriver för livet

I hennes böcker blir historien levande. "Vi måste våga titta i backspegeln för att förstå vår nutid."

Annons

Bilden av kvinnan – från syndafallet till nutid – har alltid fascinerat Birgitta Stillman. Så mycket att hon nu skriver på sin andra roman med ämnet i fokus.

”Förbannelsen” är titeln på Birgittas debutbok, en historisk roman med inslag av psykologisk thriller, som hon gav ut i december 2014. Vägen dit var lång och inte alls självklar trots att hon har skrivit i hela sitt liv.

– Jag har säkert mer än hundra dikter liggandes, men att jag skulle bli författare hade jag inte tänkt. Jag skriver för min egen skull, för att jag tycker om det och för att jag behöver det, säger Birgitta och börjar berätta hur det ändå kom sig att hon numera har en bok utgiven och en andra på gång.

– Jag har alltid varit intresserad av hur bilden av kvinnan sett ut genom åren. Att hon redan ”från början” fick en underordnad roll då hon skapades av Adams revben, berättar hon.

Vad styrde att det blev så? Var det religionen? Var det tidiga patriarkala strukturer? Hur kommer det sig att synsättet blivit nedärvt generation efter generation? Det är frågor Birgitta funderar mycket över.

När barnen var små valde Birgitta att stanna hemma med dem eftersom det var det är det roligaste och mest meningsfulla arbete hon kunde tänka sig.

– Det är konstigt det där. Jag har läst på högskola och studerat vid universitet men bara för att jag har valt att vara hemarbetande är det som om det inte är något att räkna med.

2003 ändrades Birgittas liv radikalt. Efter år av hemarbete och en rik fritid var det som om allt förlorade mening.

Barnen hade vuxit upp och börjat skapa sina egna liv, maken hade fortfarande sin karriär som innebar att han reste mycket och en besvärlig ryggåkomma gjorde att hon fick ge upp sin älskade körsång – hon kunde helt enkelt inte stå så länge som ett framträdande eller en repetition innebar.

Birgitta drabbades av en utmattningsdepression.

– Då trodde jag att allt var över. Jag tänkte verkligen så, ’nu är det slut’.

Vägen tillbaka blev lång. Birgitta berättar att hon alltid varit känslig och lättstressad. Att hon är väldigt empatisk och inkännande, något hon har nytta av när hon skriver men som blev lite av en belastning när hon skulle återhämta sig. Så småningom började hon ändå söka sig ut igen, började återfå tron på livet. Birgitta berättar att hon ”smygstartade” med lite måleri på Club Artis. Sedan sökte hon till en konstlinje i Skinnskatteberg för att så småningom gå en skrivarlinje på distans från Tärna folkhögskola.

– Det var som att dra ur proppen. Jag bara skrev och skrev. Dikter och noveller forsade ut.

Inte ens då dök tanken upp att hon skulle bli författare. Men efter skrivarlinjen gick hon en fördjupningskurs där skrivargruppen bytte texter och läste varandras alster. Birgitta fick massor av beröm av gruppen.

– Efter det var det ingen hejd. Jag fortsatte att skriva och till slut insåg jag: ’Det kanske blir en bok av det här’, berättar hon och ler stort när hon tänker tillbaka.

Ett förlag tog in hennes manus för djupläsning men skickade sedan tillbaka det med hänvisning till att det inte fanns någon störremarknad för historiska romaner.

– Det kunde jag inte ta någon hänsyn till. Boken skrev jag för min skull, för att jag behövde det.

Projektet fick vila ett tag innan Birgitta satte sig med det igen och gjorde en omfattande redigering. Efter det blev hon utgiven.

Birgitta tycker att man måste titta mer i backspegeln för att kunna förstå sin nutid och få perspektiv. Hon har funderat mycket över varför kvinnor var de som drabbades värst när den patriarkalakristna kyrkan skulle utrota folktron i landet. Det blev ganska naturligt att hennes bokprojekt landade i 1600- talet.

– Jag känner sådan empati för de här kvinnorna så jag var tvungen att titta på den historiska händelsen med häxprocesserna. Men jag ville göra en egen tolkning, inte falla tillbaka i schabloner där kvinnorna enbart är offer. Jag ville ge dem uttryck och liv. Jag ville inte heller skapa några hjältar, utan det är som i verkligheten – ingenting är svart eller vitt, alla är inte trevliga.

Hon berättar hur hon kan bli fångad av sina karaktärer. Att de kommer till henne och för historien vidare. Ibland när hon vistas i miljöer med anor från den tiden kan hon förnimma lukter och ljud, känna att kläderna hon bär är från en annan tid.

Historien kommer till henne i scener och hon låter den göra det. Sedan sätter hon ihop scenerna så de bildar en helhet, som ett pussel.

2009 påbörjade hon boken ”Förbannelsen”. Hon lät det ta sin tid med research, skrivande och redigering. I december 2014 gavs den ut.

Nu jobbar hon med en uppföljning. Några av karaktärerna lever i Stockholm och har nya berättelser att ge till Birgitta. Konflikten mellan religion och folktro vässas ytterligare. Än så länge är mycket på ett tankestadium. Birgitta vet att när hon väl sätter sig och skriver så kan det bli något helt annat, berättelsen kan ta andra vändningar än vad hon tänkt sig. Någon titel är inte heller satt just av den anledningen.

– När historien är klar då har jag också fått titeln, säger hon.

Den här gången kan en verklig historisk person bli en karaktär i boken. Funderingar finns men Birgitta vet inte om hon ska använda honom än.

– Nej, jag får se om han håller måttet.

Annons