Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Västerås, världen, Vallentuna

Exvästeråsaren Hanna Nova Beatrice är chefredaktör på ett av Sveriges största inredningsmagasin. Intresset för formgivning tog henne från Västerås, via London, till ett radhus norr om Stockholm.

Annons
Lugnt. I sovrummet håller klädhängarprototypen av Fredrik Färg ordning, den finns snart i handeln i produktion av Design House Stockholm. Lampan, en av ett par, är skapad av Tove Adman. Inramat foto av designern Katrin Greiling och en dekorativ kudde från Tiogruppen.

Hemmet är ljust, även en grå dag i augusti då världen ter sig rätt dyster. Hallen är vitmålad, har full takhöjd, och är möblerad med en präktig puffig fåtölj och en gammal skolbänk köpt i England. En dockvagn står dekorativt parkerad vid dörröppningen till köket, där 1960-tals- inredningen delvis är kvar. Varken dockvagnen eller skolbänken ter sig aparta som möblemang.

– Min stil? Jag omger mig gärna med färre saker som jag tycker mycket om. Då kanske det blir lite missmatch i och för sig, funderar Hanna Nova Beatrice, som använder sina tre förnamn som frilansnamn men som egentligen heter Hanna Edwards numera.

Radhuset i Vallentuna är byggt 1968, under den stilperiod som Hanna gillar bäst, den mellan 1968 och 1974. Hon tilltalas bland annat av arkitekturens generösa sällskapsytor och rymd.

– Huset var i princip orört genom åren när vi köpte det. Vi har gjort en varsam uppdatering av det.

– Det hade i och för sig kunnat gå hur som helst med det här husköpet. Jag köpte det osett på nätet från London. Jag visste det inte då, men jag var gravid med vårt andra barn. Så kanske kan jag skylla på hormonerna, berättar Hanna.

Två takfönster släpper in ljuset på övervåningen och vidare ner i hallen. En luftig vitmålad trätrappa leder upp till övervåningens hall, och till de fyra små sovrummen och badrummet.

Hanna berättar att det egentligen är formgivning, snarare än inredning, som är hennes styrka. Designintresset är så grundmurat, att detaljer som hur en böjning på en stolskarm är gjord och vilka skruvar som sammanfogar möbeln, fångar henne.

– Jag är inte duktig på att inreda, men om jag skulle ge ett tips är det att köpa grejer man älskar. Och att inte köpa tillfälliga lösningar, säger Hanna, när jag trots allt ber om inredningstips.

Under sina dryga tio år i London studerade Hanna Edwards designhistoria och modejournalistik, frilansade och träffade sin man. Hon lärde känna formgivare och konstnärer och i hemmet i Vallentuna påminner prototyper, litografier och annan konst om dessa vänner.

I vardagsrummet, som löper från hallen, in under övervåningen, bryter en ljus gråblå vägg av mot de vita. I det sparsmakade möblemanget (”Det är många möbler vi köpte ”så länge”, tillfälliga lösningar, det ångrar jag”) sticker en färgglad danskdesignad matta från Hay ut. I ett hörn fångar en lampa av spanska designern Miguel Herranz uppmärksamheten.

Matsalen har en än mörkare blågrågrön ton, åt petroleumhållet, bord och stolar i trä ger värme i rummet.

Det har gått drygt tre år sedan hon flyttade tillbaka till Sverige. I december tillträdde hon som chefredaktör för inredningstidningen Plaza Interiör, efter att ha varit designredaktör på Plaza Magazine och grundat Plaza Deco på samma förlag.

Hon har faktiskt snuddat vid tanken att bosätta sig i Västerås, men är osäker på pendlingen, hur den skulle fungera för familjen.

– Jag skulle gärna bo i något av de fantastiska 1970-talshusen på Ormberget, säger Hanna som växte upp i det villaområde som revs för att göra plats åt högskolan.

Känner du att du måste ha på ett visst sätt hemma på grund av jobbet?

– Nej. Många vänner är formgivare och där finns ingen sådan press. I inredningsvärlden kanske det kan finnas en bild av hur man ska ha det, men det bryr jag mig inte om.

I vardagsrummets vrå. Soffan är ett tillsvidareköp från Ikea som blivit kvar. Kuddar är från Anne Kyrrö Quinn, lampan heter Mikado och är gjrod av spanska designern Miguel Herranz, kommer från LZF/Dahl Agenturer.
Känsla av sent 1960-tal. I matrummet finns några av Hannas alla stolar (hon samlar formgivna stolar) – en grupp 1960-tals stolar av Bruno Mathsson för Dux. Bordet, ett gammalt konferensbord som Hanna köpt från en reklambyrå. På väggen hänger signerade posters från Montreux Jazz Festival av Opie. De föreställer Deep Purple och är signerade av dem. Taklampa från Kartell. Foto: Malin Cropper
Tufft med en tanke. Hos Noah finns både proffsdesign och eget skapande. Lakanen är från välkända svenska Tiogruppen, mattan är en Pappelina, gitarren en klassisk Gibson och på väggen finns eBay-fynd och en t-baneplansch, reklam för Vasaskeppet. Nattduksbord Habitat, fönsterlampor av Form us with love för Design House Stockholm.
Ger plats. Ett dockskåp i vitlackad metall av Daniel Franzén/Bunkerhill, en skål från By Lassen. Tavla av Dan Baldwin.
Noah och mamma. Västeråsuppvuxna Hanna Edwards flyttade hem till Sverige från London för drygt tre år sedan. Sedan dess har sonen Noah, 8 år, fått ett syskon, Leah, 3år, och vant sig vid svensk skola.
Lite barndom. Målningen är av före detta Västeråskonstnären Brita Hildingson och fisk gjord av Noah. Golvlampan Jack av Tom Dixon. I köket skymtar Thonetstolar-kopior från 1968 som Hanna fyndat på Blocket och en litografi i begränsad upplaga av legendariska Peter Saville.

Mer läsning

Annons