Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon gör mumier av Jesusbarnet – följ med in till konstnären Karin Ferner: "Jag är en ruinromantiker som skojar med julen"

Julröda broderier, tomtar med hundkropp eller folkdräkt, glittrande julkulor, pärlband i långa rader och en samling med över 1000 pepparkaksformar.
I silversmeden Karin Ferners verkstad i Falun är det fullt blommande jul året runt.
– Jag blir inte julhysterisk i december som de flesta andra, säger Karin.
Här pågår julen hela året.

Annons

I den lilla verkstaden i Gamla Herrgården i Falun är det faktiskt lite extra fullt just nu då konstnären och silversmeden Karin Ferner håller på att packa allt som ska skickas till en julutställning på Galleri Anna H i Göteborg.

Dessutom har hon nyss flyttat från sin, lite större, verkstadslokal på husets bottenvåning för att maken Rune Bondjers skulle få starta antikaffär där.

Kurbitsmålade barbiehästar, provdockor med pärlhalsband, plastblomsprydda kransar i silver och högklackade kängor med kurbitsmotiv visar vägen upp till övervåningen.

Karin skojar med julen och gör knasiga kreationer med återvunnet material från  loppisfynd till presentationen av sina vackra smycken.

– Jag har flyttat till en mindre verkstad för att driva en större verksamhet. Så jag har det väldigt compact nu, men det funkar. Jag älskar den här lilla verkstaden fastän man får gå på sidan in när det är så här fullbelamrat, säger Karin.

Läs även: Se NHL-stjärnan Nicklas Lidströms Disneygran – och familjens senaste tillskott – hundvalpen Dex

Karins verkstad är som en liten knasig tomteverkstad.

Till utställningen i Göteborg packar Karin sina kreationer och ljuskronor tillverkade av silver, julkulor, pärlband och garnbollar. Tomtar som har fått hundkroppar och folkdräkt. Klassiska familjeporträtt som fått tomtemask och loppisfyndade landskapsmålningar som med Karins pensel fått tomtebesök.

– Jag ska brassa på med mitt sätt att se på julen, säger Karin. Jag skojar ju mycket med den.

På ett klassiskt gammalt familjeporträtt har alla fått tomtemask.

I Karins barndom var julen mera seriös.

– Mamma var mycket för jul, allt ändrades om hemma, det bakades och pyntades och hon gjorde julpynt till försäljning också.

Det gamla köksbordet från barndomens kök, som numera är ett av Karins arbetsbord i verkstaden, dukades med vita lakan.

– Sedan placerade mamma ut stora pepparkakor över hela bordet. De skulle spritsas vackert och säljas på julmarknader. Mormor gjorde halmbockar till försäljning, hemma i köket, så det är klart att det var mycket jul runt mig i barndomen.

Kanske är det det hon bär med sig och som behöver komma ut.

Karin Ferner med sin samling julkulor.

– Jag gör det till mitt eget. Jag är inte julhysterisk i december som andra utan hela året. Jag jobbar lika mycket med julkulor i februari som i juni.

Utmed väggarna i verkstaden har Karin glasskåp från golv till tak där arbetsmaterial och vackra saker är vackert exponerade.

Karin berättar att för att få bränsle till kreativiteten behöver hon se sina saker.

Massvis av inspirerande material till Karins framtida smycken och kreationer finns vackert exponerade i glasskåp i verkstaden.

– Jag behöver bli inspirerad varje dag. Det blir jag när jag ser det här. Då sätter hjärnan igång.

Ibland är det en fördel att ha det trångt också för då händer det att saker korsbefrukar sig själva.

–Jag köper mycket tyg och syr knasiga kreationer till utställningarna för att visa mina smycken på, och då händer det att jag bara lägger ifrån mig en tygbit på någonting annat och så ser jag plötsligt att "Ah! Så ska det ju vara!"

Läs även: Extravagant jul i Jemma och Louis egenritade drömhus

Karin syr kragar och

En gång när Karins äldsta barnbarn Tindra var liten och kom in i verkstaden utbrast hon: "Men farmor, behöver du aldrig städa? "

– Hon hade nog fått en tillsägning själv att man måste städa efter sig när man har pysslat och jag ville ju inte sabba sonen Pelles uppfostran så jag sa: "Ja, men vet du, när man har fyllt 55-60 år då får man sluta städa."

Fast ostädat upplever vi det inte alls i Karins verkstad. Däremot fullbelamrat av vackra och knasiga saker. Det mesta i silver och rött men också i alla möjliga tänkbara kitchiga färger. Karins samling med gamla julkulor i glas är som pralinaskar med pasteller.

– Jag tycker de är så underbart vackra, säger Karin om sina sköra och vackra julkulor av glas .

– Jag tycker de är spännande formmässigt. De är så gamla och av ett så skört material som en hundradels milimeter glasmassa. Mina favoriter är de oväntade, som en cello, den köpte jag fast den är trasig för att den är så fin.

Ett anfrätt månansikte och en tupp hör också till favoriterna. Karin hittar dem i lådorna som ingen annan vill ha på loppis.

– Det är ju bara på kul. Jag är ju inte så seriös. Jag köper det som jag tycker är vackert eller knasigt eller småtöntigt. Men jag är lite ruinromantiker också. Jag tycker om när det är fläckigt och har varit med om en del.

Av de fynden skapar hon sedan.

– Men med de här är jag däremot seriös, säger Karin och visar upp ett pärlband med stora glaspärlor i nötta pastellfärger. Jag tycker de är så underbart fina. Och de har ju kulturhistoriskt värde också.

Glaspärlbanden användes på bruddräkter i hela Dalarna för att smycka sig med.

– Med dem är det på ett annat sätt, menar hon. Och jag har ju en slags egen antikvarisk kontroll här, Rune (som under många år var ansvarig för samlingarna på Dalarnas Museum) skulle bli väldigt upprörd om jag använde dem till mina kreationer.

Hos Karin Ferner blommar julen för fullt. Julrött och blommigt hör till  hennes kreationer året runt.

I ett arkivskåp i verkstaden finns också Karins samling med pepparkaksformar. Över 1000 stycken.

– Jag är ju ett metallfreak, säger Karin. Och framför allt är jag intresserad av lite galna formar. Där folk har knåpat hemma av lite plåt, när viljan har funnits men inte kunnandet, det tycker jag är rörande. Det är ju folkkonst liksom. Och vissa verkar helt omöjliga att baka med.

Fast det är Karin ändå inte intresserad av. Baka pepparkakor slutade hon med när barnen blev stora.

Är inte de här helt ljuvliga? undrar Karin. Det buckliga och oregelbundna pepparkaksparet ligger henne lite extra varm om hjärtat.

– Och för mig fungerar de ju redan när jag ser dem för att de formmässigt fungerar att titta på.

Hon har några favoriter. De får gärna vara lite rostiga eller ha blivit lite sneda av livet i en kökslåda.

– Det lite oväntade tilltalar mig också, som en en liten påfågel, eller den här: En räv med ett hjärta till huvud. Eller den här, som ser ut som Carl Larsson! Jag har många knäppa grejer, det är dem jag gillar bäst.

Karin har en samling med över 1000 pepparkaksformar.

De flesta kommer från loppisar och antikmässor. Men några är nyköp också, som ett Mumintroll och en oemotståndlig blank ny pepparkaksgubbe.

– Fascinatonen för julkulorna och pepparkakorna är den samma. Jag har ju inget intresse alls av att klä en gran med dem, säger Karin. Det vanliga är nog att man är intresserad av hela ceremonin men det är varken jag eller Rune. Vi gillar grejerna.

Karin samlar på julkulor av glas. Favoriterna är de lite nötta och anfrätta

Privat firar Karin och Rune en sparsmakad jul med sina söner, deras fruar och barnbarnen några veckor före jul.

– Då beställer vi hem kinamat och umgås bara. Både jag och Rune har alltid haft extremt mycket jobb innan jul och ingen av oss är någon fanatisk julmatsälskare.

Och eftersom hon har jul hela året i verkstaden så har hon inget behov av att julpynta hemma till jul.

– Jag "julpysslar" ju året runt. Vi tänder ett ljus och har mysigt, det räcker.

Några år hade de dock en julgran inne. En plastgran klädd med Karins fina gamla glaskulor.

– Men ett år klättrade familjens pytonorm Pytte upp i granen och välte den så att alla glaskulor rullade på golvet, berättar Karin.

Ormen klarade sig oskadd och bara några kulor gick sönder som väl var, men resten av den julen fick granen stå fastspänd.

– Och sedan var det inte så kul med gran heller så då slutade vi med det. Ja, sådan är vår jul, säger Karin och skrattar. Men den är fin och vi gillar den.

Efter mer än 35 år i Dalarna har kulturarvet tagit sig djupt in i stockholmaren Karin.

–Dalarna har blivit ett sätt att tänka nu, säger hon. Det avspeglar sig i allt jag gör. I färg och i form och i allt möjligt.

Karin gör julmumier av alla julpynt. Tomtar, halmbockar,  snögubbar och Jesusbarnet blir mumier inlindade i dräktband.

Karin gör julmumier av julgrejerna. Tomtar, änglar, snögubbar och till och med Jesusbarnet lindas i tygband.

– Det kommer sig av att jag plötsligt fick jag se att om man tittar på de gamla dalmålningarna så ligger jesusbarnet nästan alltid lindat som ett lindebarn. Och om man ställer Jesusbarnet upp så är han ju lindad precis som mina mumier. Då tänkte jag:

– Yes! Jesus är med på det här med att skoja med julen!

En julröd krage prydd med garnbollar som Karin gjort framför tv: n.

Som pralinaskar är Karins lådor med samlingen av glasjulkulor.

Skyltdockor är Karin Ferner svag för. Den här skyltdockshanden, som verkar vilja fingra på Karins julkulesamling,  har fått jultomtemanikyr och ett armband sydd av en gammal julduk.

En Kakadua i granen kanske?  Karin gillar det oväntade.

Gamla juldukar och broderier som

Läs även: 20 saker vi gör under jul- och nyårshelgen och sedan ångrar

Mer läsning