Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Då kostade det pengar att gå i plugget

Artikel 97 av 180
Nostalgi - Arosiana
Visa alla artiklar

När Hans G Erikssons gamla skola dök upp på nostalgisidan hörde han av sig. Vore det inte kul att se ett klassfoto också?

Annons

Klart det är roligt med ett klassfoto!

– 1945 var jag 11 år och skulle börja i den femåriga realskolan. Då var det helt enkelt fullt i läroverket och vi blev placerade i en källarlokal på Munkgatan, ungefär där Aros Congress ligger nu.

Det gjorde inte ett dugg att hamna där, tekniska förvaltningen hade sitt förråd på gården och där fanns det spännande saker att upptäcka på rasten.

En termin senare flyttade klassen till Lindqvistska gården som låg där biblioteket ligger nu.

– Vi fick gå tillsammans med de som gick på gymnasiet. Men det var bara bra det.

– Skolan låg ju centralt, så den som hade en 25-öring kunde snabbt ta sig till ett konditori och handla upp pengen.

I klassen samlades barn med vitt skilda bakgrunder, vissa hade lång resväg.

– En flicka åkte tåg från Ramnäs varje dag, och för att ta sig till tåget fick hon cykla. Hon hette Iris och var absolut bäst i hela klassen.

– De som var framstående i klassen var flickor. Men inte gjorde det mig något, bara jag fick mina B i betyg så att jag fick flytta upp en klass utan att gå om.

På senare klassfoton ser man nämligen nya och äldre figurer – elever som inte klarat målen och fått gå om.

Hela klassen gick heller inte alla fem år. Eftersom skolplikten inte gällde alla år så slutade flera före examen.

Hans G Eriksson förlorade sin far vid tre års ålder och växte upp med en ensamstående mor.

Varje termin samlades skolavgiften in i klassrummet. Namn efter namn ropades upp, utom Hans som beviljats avgiftsfrihet.

– Det kändes jobbigt. Men inte någon i klassen kommenterade det. Det var en sådan trygghet i klassen, som jag tror berodde på vår skickliga klassföreståndare.

Hur gick det i plugget då?

– Det gick okej. Och efter realskolan började jag på latinlinjen, men hoppade av efter att jag också kom in på folkskoleseminariet i Uppsala.

– Det ångrar jag inte! Då tänkte jag också på min mor, att det var bättre att jag skaffade mig en utbildning som snabbare gav mig ett yrke.

Fyra år senare klev Hans G Eriksson ut som färdig folkskollärare 1955.

– Usch, i maj har vi 60-årsjubileum vi som finns kvar. Det är ju inte klokt.

Hans G Eriksson konstaterar också att hans första klass har kommit ifatt honom – de har blivit pensionärer.

Hans har ägnat hela yrkeslivet åt skolan, först som lärare och sedan som rektor och skoldirektör på olika håll i landet. Sedan 1990 bor Hans och hans fru på Norrmalm.

Annons