Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Daniel Nordström: Ibland blir allt bara som en halvdålig Gyllene Tider-låt

Artikel 36 av 38
VLT:s fredagskrönika
Visa alla artiklar

Det som har varit har helt enkelt varit. Dåtiden är numera endast erfarenheter och minnen. Därför försöker jag alltid blicka framåt. Men ibland blir allt ändå som en halvdålig Gyllene Tider-låt. Då kommer alla känslor på en och samma gång.

Anmäl text- och faktafel

Det är just en sådan kväll när detta skrivs. Jag har sett några avsnitt av den fantastiska serien After life på Netflix, den där serien där Ricky Gervais är så briljant i rollen som en sörjande man, som inte längre orkar bry sig. Jag har lyssnat på Nick Cave och albumet Ghosteen, vilket är en av de naket sorgsna, smärtsamma – men också vackra – skivor som någonsin spelats in. Den handlar om en pappas förtvivlade sorg. Nick Caves son, Arthur, dog nämligen i en fallolycka. Han blev bara 15 år.

Så jag sitter här och känner mig både tacksam och aningen förbryllad. Jag konstaterar hur snabbt detta liv går och inser att det är tankar jag aldrig trodde jag skulle tänka. Sådana tankar fanns nämligen aldrig när jag var ung – och allt för ofta får jag för mig att jag ännu är ung, trots att jag inom mycket kort är 53 år.

För känslan är att det inte är så vansinnigt länge sedan som jag var liten och så många vuxna omkring mig pratade en massa goja om hur fort tiden gick – och inte minst att åren minsann gick snabbare ju äldre det blev.

Jag fattade ingenting.

Jag upplevde snarare att tiden alldeles för ofta gick förtvivlat långsamt. Skoldagarna var en evighet och fritiden handlade ofta om väntan. Väntan på att något kul skulle hända. En timme kunde kännas som en vecka.

Ofta fanns det också ofta en rödrosig tant, eller en fryntlig farbror som nöp en lätt i kinden och surrade om att det var när de såg hur barnen växte som de själva insåg att de hade åldrats. Jag var runt tio och var på väg att bli stor, men i deras ögon hade jag uppenbarligen nyss varit ett spädbarn.

Men, de hade så rätt. Jag har insett det nu. Upplevelsen att tiden går snabbare är tydlig när man blir äldre. Faktum är att tiden inte bara går snabbare. Den formligen skenar i galen galopp.

För bara en tid sedan var våra barn små. Jag minns att jag och min fru, hur härligt vi än hade de med barnen, brukade prata om hur skönt det skulle bli i den avlägsna framtid när vi kunde göra saker gemensamt. Bara vi.

Att bara få en andningspaus, eller en sovmorgon. Enkla saker i livet som promenader på tu man hand var en gudomlig lyx som låg evigheter från blöjbyten, skjutsningar till träningar, läxläsning, jobb och allt annat som snurrade. Det som brukar kallas livspusslet hade minst tusen bitar.

Men, nu sitter vi här. Hela barnaskaran är plötsligt myndig och lever sina egna vackra liv med blöjbyten och sömnbrist. Huset är tomt, förutom hunden. Den ligger och snarkar, belåten och trött vid vår sida, efter just en av de där gemensamma promenader vi så hett drömde om.

Vi pratade om just detta häromkvällen. Vad var det egentligen som hände? Hur i hela friden kunde allt gå så obegripligt snabbt?

Svaret på frågan är förstås enkel. Det som har hänt och händer är ingenting annat än själva livet. Det är gott, även om det har en irriterande tendens att ha onödigt bråttom.

Men, i allt detta märkliga finns också någonting som är bedårande vackert. Livets olika faser har sin tjusning, precis som årets årstider. Endast det faktum att man får uppleva livet är värt att fira. Exakt varje dag. I de snurrande tidevarven får man aldrig glömma det.

Den spännande livsresan fortsätter. Den innebär nya äventyr och faktiskt enbart nya möjligheter.

Veckans heta

Olle Wiberg

Han är bara 31 år gammal och har gjort succé som tränare för Västerås SK:s guldkantade bandydamer. Nu blir han även förbundskapten för damlandslaget i bandy.

Lasse Åberg

En ikon, ett geni. En av Sveriges mest älskade och aktiva 80-åringar.

Nina Åxman

Hon har tidigare varit fabrikschef på Bombardier i Västerås. Nu jobbar hon på Sandvik Rock Tools och är årets vinnare av utmärkelsen Framtidens kvinnliga ledare.

Citatet

Varför mäter vi tidens flykt med blytyngder? Varför inte med rosor, upplevelser, förhoppningar och poesi?

Karl Gerhard (1891–1964), teaterdirektör och revyförfattare