Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Daniel Nordström: Kolsvart i Västerås – men ett samtal i Vasaparken gav ljus

 
VLT:s fredagskrönika
Visa alla artiklar

VLT:s chefredaktör Daniel Nordström vandrade genom Vasaparken i Västerås en svart kväll, hejade på bysten av Gustav Vasa och fastnade i tankar om liv och död. Då, plötsligt, ringde telefonen. Det skänkte ljus.

Annons

Anmäl text- och faktafel

Det var en kolsvart kväll efter ännu en grådaskig dag och en om möjligt ännu svartare morgon. Jag hade glömt när jag såg solen senast. November, denna enormt frustrerande och onödiga skitmånad, vars attityd varit långt ifrån okej. Jag hade redan sedan länge sagt upp bekantskapen med den.

Men, en människa bör kämpa på. Trots höstdeppens illaluktande käftar, trots bristen på den livslust solen ger, trots den trötthet som följer med en årstid där solen tycks ha gått i strejk. Men luften. Den kändes åtminstone ännu en aning öm. Motion ska dessutom vara bra, har jag hört. Därför gav jag mig ut på en promenad genom centrala Västerås.

Av någon anledning brukar jag alltid säga hej till gamle Gustav när jag passerar den ståtliga byst som avbildar honom

Mina promenader i stan leder på något sätt alltid genom Vasaparken, en av centrala Västerås vackraste delar. Den gamla kungliga parken i engelsk stil, som Gustav Vasa (1496–1560) anlade 1541 och som öppnades för allmänheten på 1600-talet. Av någon anledning brukar jag alltid säga hej till gamle Gustav när jag passerar den ståtliga byst som avbildar honom och som har stått i Vasaparken sedan 1863. Gamle Gustav blickar varje gång tillbaka på mig, alltid lika nedslående och stenhårt.

Jag passerade de alltid lika glatt kvackande änderna i dammen, de som ständigt plaskar runt Sture Collins skulptur ”Dårarnas båt”. De gånger dammen blir till is. Var finner änderna då sin glädjefyllda ro?

Jag blev glad när jag möttes av de stora utställda hjortarna och rådjuren av metall – eller vilket material de nu är gjorda av – som återigen tänts upp och skänker välbehövligt ljus. Jag hörde dova trumljud och stråkar genom det vackra Konserthusets väggar och mötte människor i en strid ström. De gick med raska kliv mitt i det stressiga livet till och från Centralstationen.

Ett liv slocknade för evigt. Ändå fortsätter alla Västeråsares liv precis som förut

Här i denna vackra park knivhöggs en ung man i lördags kväll. Ett liv slocknade för evigt. Ändå fortsätter alla västeråsares liv precis som förut. Det är väl så det måste vara. Hur sorgligt och obehagligt det eskalerande våldet i Västerås än är måste det goda livet i staden vilja segra. Vi får aldrig bli likgiltiga. ”Bekämpa likgiltigheten”, som anrika tidningen Gefle Dagblads gamla och fortsatt så viktiga motto lyder.

Jag fastnade en stund i tankar om plötsligt död och det sköra livet. Tankarna rullade melankoliskt, som de bara kan göra en dyster höst när det känns som om exakt allt vissnar och förfaller.

Plötsligt började mobiltelefonen durra i fickan. Jag suckade en aning. Efter en lång dag med många möten och ännu fler telefonsamtal orkade jag endast umgås med mig själv – och knappt ens det.

Men, reflexmässigt ryckte jag ändå fram telefonen och såg ett välbekant namn på displayen. Det tillhörde en gammal och fortsatt god vän, trots att vi inte pratats vid på flera år. Vännen satt i solen och värmen, på semester långt bort från mörka Västerås, och var pratsugen efter en dag på stranden och efterföljande god middag,

Det finns något unikt med goda gamla vänner. Det spelar absolut ingen roll om det gått fem minuter eller fem år efter det senaste samtalet. Oavsett tidsperiod fortsätter samtalet direkt där det senast slutade. Det finns inga anklagelser om varför någon inte hört av sig, allt bara flyter på.

Jag satte mig ner på en kall och höstfuktig parkbänk, men reste mig lika snabbt. Jag vandrade vidare med telefonen mot örat, sneglade mot stenhårde gamle Gustav och lät mig omslutas av värmen i samtalet.

Jag och min gamle vän. I går var vi 12 år och pallade äpplen. Nu har vi båda passerat 50 och har en stor del av framtiden bakom oss. Hur det gick till kommer nog ingen av oss någonsin att förstå, men det är ingenting vi brukar reflektera över heller. Det som hände var livet, helt enkelt. Gamla minnen blandas med nya i våra samtal. Allt flätas samman till någonting som endast vi två i hela världen har gemensamt.

Jag passerade Stadshuset, fortsatt med telefonen mot örat, och upplevde till min stora förvåning plötsligt att det var den vackraste byggnad jag någonsin sett. Jag gick vidare och läste ett alltid lika vackert citat av Tranströmer i en av stenplattorna i stan.

Det var ett kärt samtal som vandrade genom tid och rum och svarta november kändes ljusare. Energi, kontraster, färger och ljus trängde plötsligt igenom det fortsatt lika kompakta mörker som hängde över Västerås city.

Tre heta

Björn Carlsson

En nöjesprofil i Västerås som inte är likgiltig, vilket jag prisar. Han tog initiativ till en manifestation mot våldet och för att visa sin medkänsla för den man som dog efter knivattacken i Vasaparken och för dennes anhöriga.

Elin Cederroos

Västeråsboxaren som har en fruktad vänsterkrok. Natten till i lördags boxades hon i Spanien och vann mot kenyanskan Florence Muthoni efter knockout i tredje ronden.

Jacob Fryxelius

Han bor i Hallstahammar, men jobbar i Västerås där han är lärare i kemi på NTI gymnasiet. Han driver också familjeföretaget Fryxgames. Han har fört in spel i undervisningen. Klokt. När lektionerna är roliga lär man sig mer.

Citatet

En vän är en som vet allt om dig – och fortfarande tycker om dig.

Elbert Hubbard (1856-1915), amerikansk författare och affärsman.