Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Daniel Nordström: Vi är så uppkopplade att vi missar våra tillfällen till möten

Artikel 22 av 24
VLT:s fredagskrönika
Visa alla artiklar

Annons

VLT:s chefredaktör Daniel Nordström åker tåg och hör en massa resenärer prata högt, brett och uppseendeväckande öppet. Men, de talar inte med sina medpassagerare.

Anmäl text- och faktafel

Jag kommer från Umeå. Där finns ingen tågkultur. Om man ska ta sig någonstans i norra Sverige är det bil som gäller. Möjligtvis buss. Det var först när jag började arbeta i de här delarna av landet som jag riktigt fattade grejen med tåg. På dessa breddgrader kan man åka tåg i princip när och vart man vill. Närheten till allt är också en av Västerås absolut största fördelar och styrkor.

Om man frågar en norrlänning hur långt det är någonstans svarar denne alltid i mil.

Dessutom finns en annan stor skillnad mot Norrland. Om man frågar en norrlänning hur långt det är någonstans svarar denne alltid i mil. Frågar man däremot en västeråsare hur långt det är till Surahammar så svarar denne i tid.

De flesta i Västerås vet exakt hur lång tid det tar att förpassa sig till en annan ort, men ytterst få vet hur långt det är i mil. Jag vet inte exakt var den geografiska gränsen för denna skillnad, men jag gissar att den går någonstans vid Dalälven.

I stora Norrland är det omöjlig att veta exakt hur lång tid det tar att köra bil mellan till exempel Lycksele och Storuman. Det kan nämligen vara dåliga vägar, snöigt, isigt och allmänt eländigt. Dessutom kan det vara fullt av korkade renar – och långtradare som är svåra att köra om – längs de smala vägarna. Däremot vet en norrlänning exakt hur långt det är i mil mellan två orter.

Nog om det. Denna krönika är tänkt att handla om tjusningen med att åka tåg, men också dess värsta fasor. Då pratar jag inte om själva tågen, utan om de människor som färdas i dessa.

När tågen går som de ska, vilket inte alltid sker som bekant, är de ett perfekt transportmedel – om det inte vore för alla som pratar högt och brett, men inte med sina medpassagerare. Det är det nämligen ytterst få som gör. Däremot pratar alldeles för många om känsliga saker i telefon – och eftersom så många andra också pratar i telefon gör de sina röster hörda och alltför höga.

Under mina många timmar på tåg de senaste åren har jag ofrivilligt lyssnat på så många jobbiga samtal. Det har liksom varit helt oundvikligt att höra det man inte vill höra.

Jag har hört företagare pratat ogenerat om företagets bekymmersamma resultat och dess besvärliga kunder. Jag har hört personer prata illa om namngivna kollegor på arbetsplatser. Jag har hört det pratas om helgens bravader, om misslyckad kärlek, om usla partners och om trilskande barn. Jag har hört föräldrar läxa upp sina barn, jag har hört barn läxa upp sina föräldrar och jag har hört falsarier, rykten och allmänt skitsnack.

Dessutom finns kategorin människor som uppenbarligen och ofta kommer på den besynnerliga idén att ringa riktigt känsliga samtal under tågfärden. Det är som att de inte vågar ringa dessa samtal i de lägen de bör ringas, det vill säga i enskildhet. Man kan ana att de enklare vågar ringa samtalen i skydd av andra spridda röster, eller så hoppas de på en tunnel eller dålig täckning så att de har en anledning att abrupt avsluta samtalet om och när så krävs.

Detta är samtal som obönhörligen sköljer över mig i princip varje tågresa

Detta är samtal som obönhörligen sköljer över mig i princip varje tågresa. Därför blir jag lika osocial som alla andra. Jag pluggar i hörlurarna, lyssnar på musik på ohälsosamt hög volym och försvinner in i den uppslagna datorn och dess avskärmade värld.

Det är beklagligt, för vi människor skulle ofta må så mycket bättre av att samtala med den okända människa som sitter i stolen bredvid eller framför. Jag är övertygad om att dessa samtal skulle berika, värma och ge nya insikter om vi bara orkade låta dem att äga rum.

År 2020 är vi så tekniskt utvecklade och så ständigt uppkopplade att vi missar så många chanser till mänskliga möten. De finns där mitt framför oss, men vi förmår inte greppa de tillfällen som bjuds.

Det gör oss alla till rätt sorgliga varelser på denna planet.

Tre heta

Dennis Helfridsson

Han är uppväxt i Hallstahammar och har varit på elitnivå i volleyboll. Nu är 49-åringen ny Sverige-vd för ABB.

Malin Willén

Västeråsaren som går under artistnamnet WYLL har nyligen släppt sin debut-ep ”Closure”.

Håkan Klang

För tre år sedan vann han Mittmedias novelltävling. Nu gör han författardebut vid 80 års ålder med novellsamlingen ”Den röda kameran”.

Citatet

Det är med en del människor som med telefonautomater – de fungerar bara för utgående samtal.

Stig Johansson, författare, tecknare och konstnär.