Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Däremot finns det skäl att under nästa mandatperiod se om det går att samla breda majoriteter i fler frågor.

Blocköverskridande överenskommelser kan ge arbetsro och låter lockande. Men det kräver samsyn och förmåga att står för en uppgörelses mindre populära delar.

Annons

Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har skickat ett öppet brev om en bred blocköverskridande överenskommelse om läroplaner och betyg. Hon förde fram samma ståndpunkt i SVT:s skoldebatt.

Samtidigt hävdade dock Sahlin att det är utsiktslöst med blocköverskridande uppgörelser så länge Jan Björklund (FP) är skolminister. Han sades vilja ha använda skolan som slagträ i varje valrörelse. Björklund framhöll å sin sida att det fanns oenighet på flera punkter, men trodde att oppositionen nog skulle anpassa sig när regeringen fått igenom sina förslag på alla punkter.

Mona Sahlin har också nyligen talat för en blocköverskridande uppgörelse om skatterna, och till och från har de rödgröna talat om breda energiöverenskommelser. Det kan ligga nära till hands att undra om Socialdemokraterna inte helt trivs med dagens sällskap, eftersom de gång på gång efterlyser bredare uppgörelser.

När det gäller skolan finns sannolikt taktiska överväganden. Sahlin tror nog att de rödgröna förlorar på konfrontation kring skolan, medan Björklund tycker sig ha vinden i ryggen. Därav inställningen till att komma överens.

Förslag om breda uppgörelser så där i största allmänhet brukar falla i god jord. En hel del väljare gillar inte politiskt ”käbbel”, utan vill att de styrande skall komma överens. Entusiasmen brukar dock svalna när en uppgörelse visar sig innehålla kontroversiella inslag. Så var det med den stora skattereformen i början på 1990-talet.

Det finns dock klara fördelar med breda uppgörelser, som pensionsuppgörelsen. De ger arbetsro och större möjligheter för politikerna att stå emot olika gruppers krav på egna förmåner. Dagens skattesystem skulle må bra av en översyn, skattereformens breda skattebaser, likformighet och förutsägbarhet har förfuskats.

Jobbskatteavdraget har många fördelar, men nog trasslar det till skattesystemet. Det blir svårare att se de privatekonomiska effekterna av sjukdom och arbetslöshet. Grundproblemet är egentligen att huvuddelen av inkomstskatten är kommunal, och därför svår att sänka. Annars hade det, i synnerhet när politikerna nu vill kompensera ålderspensionärerna genom lägre skatter, varit enklare att sänka skatten för alla och samtidigt sänka den andel av lönen som betalas ut vid sjukdom eller arbetslöshet.

Fastighetsskatten skall till stor del tas ut genom reavinstskatten, som genom uppskovsrätten leder till stora skatteskulder och försvårar flyttande. Riktade insatser genom miljöskatter, momsnivåer eller arbetsgivaravgifter kan vara befogade, men systemet riskerar att bli oöverblickbart och få oväntade och oönskade effekter.

Det är inte särskilt konstruktivt att så nära valet komma med allmänna önskemål om breda uppgörelser. Nu är valmanifesten lagda och blockpolitiken ovanligt cementerad. Väljarna har att ta ställning till regeringsalternativen. Fram till valdagen är det mobilisering som gäller.

Däremot finns det skäl att under nästa mandatperiod se om det går att samla breda majoriteter i fler frågor. Men då behövs en samsyn och förmåga att stå pall för en ofta hård kritik mot enskilda delar i en uppgörelse. Det kräver också att de politiska blocken inte alltid måste hålla ihop. Således lättare sagt än gjort.