Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Behåll antiken, rensa finliret, och in med läsandet!

Annons

Att det är rejäl skandal att komma med ett förslag att stryka antiken ur grundskolans kursplan i historia, det har många forskare och historielärare redan vältaligt vittnat om de senaste dagarna, se exempelvis Dick Harrison och Peter Englund i SvD resp. DN den 28 september.

Att mycket ska behandlas på få historietimmar, historieämnets s.k. stoffträngsel, är förvisso riktigt. Men Skolverkets lösning är ett totalt feltänk. När det gäller historieämnets kursplaner och nationella prov har Skolverket låtit sig influeras av forskare i Malmö och Lund som befinner sig långt från elevernas verklighet. I kursplanerna 2011 infördes ett helt nytt teoretiskt- analytiskt moment, användningen av historia, det s.k. historiebruket. Detta skedde utan någon diskussion – jag vet, för som sekreterare i Historielärarnas Förening hade jag ansvar för att sammanställa remissyttrandena. Själv reagerade jag först inte nämnvärt eftersom det för lärare och läromedelsförfattare varit naturligt att ta upp bruket av historia – precis som jag under alla år som lärare hade diskuterat hur exempelvis Engelbrekt och Gustav Vasa använts under århundradenas lopp. Men så här enkelt och självklart skulle det inte få bli med de nya kursplanerna 2011. Historiebruket, liksom historiemedvetandet, blev riktiga gökungar i boet. I detalj skulle historiebruk med hjälp av abstrakta termer kategoriseras, isoleras och definieras: Vilken art av historiebruk rörde det sig om? Analytiskt, teoretiskt kunde detta sedan prövas i de nationella proven.

Visst, det är viktigt med såväl bruket av historia och historiemedvetande – men de får inte lyftas ut som speciella, teoretiskt analyserande moment som skymmer levande, spännande verkligheter och allmänna historiska kunskaper. Det här är ett exempel på hur vetenskapen missbrukas: det är inte frågan om elevernas bästa, inte heller lärarnas. Låter man Skolverkets experter fortsätta med sitt finlir, att försöka göra historieanalytiker av elever som ännu inte har historiska kunskaper, bidrar det till att sänka skolan. Låt universitetens och högskolornas lärare ta hand om teoribildningen kring historiemedvetande och historiebruk.

Skolans historieundervisning ska enligt kursplaneförslag syfta till att eleverna utvecklar ”sin historiska bildning”. Det finns knappast något skolämne som mer än historieämnet ger tillgång till bildning och vårt kulturarv. Men då måste kursplanen tillåta detta - och det måste ges tid i klassrummen, Läraren som berättar, elever som läser och diskuterar. Här ett exempel av många tusen: Vad gjorde romarna i Gallien? Inte bara kunskaper för Frankriketurister, också för dem som läser Asterix eller lyssnar till Bellinis Norma. Om lärarna tillåts ägna sig åt berättande, levande och berörande historia, i stället för att i så stor utsträckning som nu, förbereda eleverna för de nationella proven, då skulle mycket vara vunnet. Nationella proven borde naturligtvis också göras offentliga, så att de kan diskuteras och användas som övningstexter för kommande elever.

Men det är inte bara skolans historielektioner som måste räddas. Det gäller också att få tillbaka elevernas funktionella läskunnighet. ”Våra studenter kan inte svenska” skrev Hanna Enefalk och åtta andra historielärare vid Uppsala och Linköpings universitet i en larmrapport som publicerades i UNT 2013. Sedan dess har elevernas funktionella läsförmåga har inte blivit bättre, tvärtom. Före 1990 var skolans historieämne mer än något annat skolämne ett lästränande ämne, där eleverna läste läroböcker, fackböcker och skönlitteratur. Eleverna fick lästräning. De läste, läste och läste! För några veckor sedan kom Statens medieråds rapport Ungar och medier 2019. Det är en deprimerande läsning som borde få Skolverket att reagera. Den självklara frågan ”Hur återställer vi den funktionella läskunnigheten bland de unga?” har för historieämnets del ett givet svar: ”Låt eleverna återigen läsa historia, och låt dem få credits för detta på nationella proven.” Se till att lärarna återigen tar fram klassuppsättningar av historiska berättelser som exempelvis Almqvists Det går an eller Fogelströms Mina drömmars stad och låter eleverna läsa, från pärm till pärm, och sedan diskutera.

Låt skolans historieämne få vara spännande, berörande och angeläget, där eleverna lär sig historia och där lärarna får mer tid att förbereda lektioner än att förbereda eleverna för det nationella provet. Och låt ”det goda samtalet i klassrummet” återupprättas. På så vis kan historieämnet bli skolans verkliga glädje- och läsämne!

För att travestera Dick Harrison inför förra kursplaneförslaget, när också diskussionen om antikens avskaffande var på tapeten: ”Det är en himla tur att skolan lär mig historiebruk och historiemedvetande, men vem fan var Caesar?” Vi får i Sverige inte medvetet beröva eleverna vårt europeiska kulturarv!

Hans Almgren

f.d. lektor vid Vasagymnasiet i Arboga,

mångårig läromedelsförfattare i historia och samhällskunskap

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel