Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Filosofisk fundering i coronatider

Sars, mers och egentligen även ebola eller hantavirus (Hps), som i motsats till de två föregående, har funnits betydligt längre är virus med högre dödlighet än den pandemi som just nu drar över världen. 

Inga av dessa har i dag ett fungerande eller heltäckande vaccin. 

Men, om vi ser till sars- och mersvirusen har dessa funnits på radarn alltsedan 2002 och 2012 och sorterar precis som covid-19 under coronavirus. Alltså 18 och 8 år.

Vad har då världen och WHO gjort sedan upptäckt och uppkomsten av, i detta fall, sars och mers?

Man tycker ju att beredskapen kring epidemi och pandemi i alla fall borde ha varit på tå globalt sett och att ett vaccin varit på väg, men faktum är att dessa inte har ett fungerande skydd i form av något vaccin.

Nu skall vi minsann vaska fram ett vaccin avseende covid-19 eller sars-2 på rekordtid och hela världens främsta virusforskare arbetar frenetiskt. 

Detta är ju bra, men då både sars och mers får sägas vara både farligare och dödligare blir man ändå lite förundrad varför i hela friden dessa potenta och potentiellt livsfarliga virus inte redan givits fokus och en lösning i form av ett vaccin, speciellt med tanke på att det nu skall trixas fram ett fungerande för coronaviruset som nu härjar runt i världen och som dessutom är mindre farligt än de två nyss ovan nämnda. 

Det känns spontant som att svaret är ekonomi och därmed något egentligen än mer skrämmande. 

Många har hört om i- och u-landspolarisering och dess problematik. Det verkar inte bättre än att så länge dessa sjukdomar och problem håller sig på andra sidan av de fina gränserna och kvarteren blir resonemanget att man tar tag i problemet om och när det uppkommer på dessa platser och skickar ned lite sjukvårdspersonal, materiel och trumfar belåtet allt med lite ekonomiska bistånd för att i övrigt återuppta strutsmentaliteten och varken se eller höra - eller än värre, de fakto ens förstå. 

Visst är vi ju alla mänskliga och mottagliga för en radda med olika försvarsmekanismer som man kan skylla på, men det håller intei detta fall då vi ju som mänskliga varelser är några personer på denna planet. 

Vi torde vara intellektuellt och rationellt mottagliga för sannolikheter, speciellt inför  farliga sådana. 

Krig och annat läggs otrolig möda och fokus på att förhindra, i synnerhet då vi ännu har en händelse som andra världskriget i relativt färskt minne, vilket drabbade världen och Europa.

Visst, det har blossat upp krig i Europa sedan dess, och visst, konflikter har oftast en bakgrund i antingen ekonomi eller territorium där rovdjuren inom oss givits företräde. 

Är människan som art verkligen så infantil och rent imbecill till sin utformning så exempelvis ekonomiska ställningstaganden och motiv gör att vi skjuter oss själva i foten utan att vi ens ser detta?

Det sägs ju att överlevnadsinstinkten är otroligt stark, men i kampen  kring denna så ser vi inte längre än vad näsan räcker i den djuriska jakten på att stilla våra begär. 

Tror många utifrån detta väljer att tro eller hoppas på avsaknaden av mänsklig omsorg då det drabbar andre part, det vill säga inte oss, inte i-länder.

Tror även att det andra alternativet för oss är för påtaglig, obekvämt, nämligen att vi inte kommer att kunna skaka fram någon bot som inom överskådlig tid gör att vi kan fortsätta och återgå till våra vanliga liv och göromål utan alltför stora prioriteringar som ligger utanför vår egen lilla sfär.

Är vi verkligen så dumma eller struntar vi helt enkelt i detta och låter pengar styra i sådan omfattning medan vi samtidigt hänvisar till trygghet?

Se till rovdjursmentaliteten och kampen om sjukvårdsmaterial eller tokhamstringen där man plockar på sig det man kan. Tack och lov verkar det inte som denna är norm och styrande i detta fall, men ändå. 

Men. Nu står covid-19 utanför vår dörr och knackar på, lite mildare än de ovan nämnda två men likafullt så påtagligt skräckinjagande och hotande. 

Vad säger detta om oss, som människor, som världsmedborgare och vad säger detta om WHO som organisation? För lite pondus, för lite kompetens, för lite medlidande eller är det för mycket arrogans, politik och ekonomi som styr våra val till en punkt där insikten nästan blir smärtsamt uppenbart och skämmigt påtaglig? 

Nå, nu är vi här i alla fall, håller tummarna för att vi på rekordtid hinner vaska fram ett vaccin så att inte för många liv hinner gå förlorade tillsammans med en massa pengar och allt annat som följer med detta.

Det är ju bara att hoppas att vi kanske kan ägna en liten tanke på de ovan nämnda sjukdomarna då vi ändå är i farten. För vi sitter ju alla i samma båt, eller? 

R Lundmark

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel