Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Fotbollen får inte förlora sina grundprinciper

Mitten av juni. Dagarna efter skolavslutningen, när sommaren är som bäst. Lovet ligger som en nyöppnad present framför barnen. Färgerna, ljuset, dofterna, fågelsången och inte minst fotbollen. För många en minst lika skön ingrediens vid den här tiden. Det omisskännliga ljudet av den från grannskapets fotbollsplan. Känslan av att gå till planen med bollen under armen och polarna i släptåg. Cykelturen till närmaste IP för en träning med det lokala fotbollslaget. Att ett gäng kids med olika sociala och fysiska förutsättningar samsas vid bostadsområdets plan eller att de som vill tar plats i det lokala laget har alltid varit något av fotbollens signum. Enkel och spontan. Tillgänglig för alla. Världens bästa leksak och största sport.

I dagens Sverige är fotbollen viktigare än någonsin för våra unga.

Den lilla killens eller tjejens möjlighet till revansch i en annars rätt tuff tillvaro. Exemplen på Askungesagorna är många. Pelé, Maradona, Zidane, Ronaldo och vår egen Zlatan. Alla har de slagit sig fram ur tuffa förhållanden.

I dagens Sverige är fotbollen viktigare än någonsin för våra unga. Ändå befarar jag att den håller på att halka ifrån det här enkla och spontana. 

Både som pappa till en 10-åring och i min yrkesroll på en skola i stan kommer jag i kontakt med många kids. I dag, i betydligt högre utsträckning än för 10 år sedan, möter jag många barn som definitivt har talangen men som ändå inte lirar i något lag. De briljerar, för att inte säga, dominerar, på skolans eller kvarterets plan men håller sig av okänd anledning borta ifrån den organiserade fotbollen.

Jag sitter inte på något facit men hyser en känsla av att det tenderar att bli en klassfråga. Några få och större klubbar lockar många unga och utarmar mindre diton. Det innebär att vissa stadsdelar får relativt långt till närmsta fotbollslag. En liten men ändå påtaglig tröskel. Säsongsavgifter på mellan 1 000 och 1 500 kronor för ungar från tidig skolålder och uppåt bildar en något större och ännu mer påtaglig sådan.

Som om detta inte vore nog så fordras även en träningsoverall med lagets logga för nästan lika många bagis samt icke att förglömma ett par schysta fotbollsskor. Tröskel nummer tre.

Det kan bli rätt saftigt för en ensamstående förälder eller i familjer där många syskon slåss om utrymmet.

Det var svårt för Zlatan att slå igenom i Sverige för 20–25 år sedan. Jag befarar att det hade varit ännu svårare för honom i dag. Jag menar givetvis inte att alla ska nå hans nivå, men känner att fler barn i de känsliga uppväxtåren ska få tillgång till den organiserade fotbollen.

Ungdomsfotbollen i landet får inte förlora sina grundprinciper. Den behövs som sagt mer än någonsin då den är en av våra absolut största integreringskrafter.

Det finns inget enkelt svar på frågan men kidsen som saknar optimala ekonomiska och sociala förutsättningar har väl många trösklar att ta sig över. Det behöver vi som samhälle göra något åt.

Tror vi bara i Västerås kan fylla både två och tre lag med talangfulla kids som är utanför på grund av dessa trösklar. I resten av landet lär det finnas avsevärt fler. Det är tråkigt och ger oss en fotboll långtifrån det enkla och spontana, det vill säga dess grundprinciper.

Henric Nilsson

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel