Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Hur kan vi bryta den ofrivilliga ensamheten?

Kommentar till inlägget "Mina tankar i en tid med coronapandemi", VLT den 1 augusti.

Jag läste din debattartikel och fick några reflektioner som jag tänkte delge dig och andra. Jag håller helt med dig i dina funderingar om ensamhet och konsekvenser kopplat till datakunskap och kanske begränsad ekonomi.

Det finns en stor gemenskap för de som har hundar – de träffas på promenader och byter några ord – det kan räcka för att inte känna sig lika ensam.

Jag anser att vi som medmänniskor kan göra mycket för varann och har sett att många har ställt upp för sina anhöriga och grannar. Jag vet en granne som åker och handlar åt alla som behöver i det hus hon bor i. Det finns andra som hjälper till att handla på nätet för de som är i behov av något, till exempel kläder. Det blir inte samma sak som att åka och handla själv oavsett om det är kläder eller matvaror.

Det finns en stor gemenskap för de som har hundar – de träffas på promenader och byter några ord – det kan räcka för att inte känna sig lika ensam.

Men min största reflektion handlar om de andra, de som inte har denna hjälp och vad som händer med människor i ensamheten, de som kanske hade sitt sociala liv i samtalet med kassörskan i butiken eller med de andra som var i butiken.

Tyvärr har alla inte möjlighet att ha hund – kanske på grund av dålig ekonomi bland annat. Som ordförande för SPF Seniorerna Hamre vill jag förmedla att vi pensionärs- och seniorföreningar försöker göra en insats för de ensamma genom att ringa och erbjuda hjälp och bry oss med att skicka brev med ojämna mellanrum till våra medlemmar.

Det visar sig att de flesta, så gott som alla, har hjälp och stöd av anhöriga och grannar. Mina funderingar har då varit i linje som dina fast utifrån ett föreningsperspektiv. Är det så att de som är ensamma, utan datavana och pengar inte heller är med i föreningar? Då spelar det ingen roll att vi i styrelsen för de olika äldreföreningarna försöker göra så gott vi kan för att förhindra ensamheten – vi vet inte vilka de övriga är om de inte är en granne.

Frågan är – hur kan vi medmänniskor tillsammans med kommunen och andra myndigheter nå dessa människor och bidra till att bryta den ofrivilliga ensamheten och göra så att våra äldre inte tappar sugen?

Ulla Elfvendahl

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel