Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Svag ställning för monarkin inför nationaldagsfirandet

Vi närmar oss årets nationaldagsfirande, men det är knappast många som förväntar sig en explosion av glädje över freden och friheten, liknande den man upplever vid grundlagsfirandet i Norge 17 maj, i USA 4 juli eller i Frankrike 14 juli. Ändå är 6 juni i Sverige på något sätt kopplad till den moderna författningen, medan man i de tre andra länderna firar betydligt äldre grundlagar baserade på de idéer om frihet och jämlikhet, som hade sin början i franska revolutionen på 1700-talet. Medan den franska grundlagen kom år 1791, skrevs den norska 1814, alltså strax innan landet fick gemensam kung med Sverige, den så kallade svensk-norska unionen.    

Om vi betraktar den två "brödrafolken" på skandinaviska halvön, spelar kungahusens olika ställning i båda länderna en stor roll för hur människorna känner inför nationaldagsfirandet (i Norge kallad "grunnlovsdagen"). SVT visade nyligen den norska filmen "Kungens val" (originaltitel "Kongens nei") som handlade om det tyska anfallet på Norge i april 1940. Den uppmärksamma tittaren kunde notera att i Norge, liksom i övriga europeiska monarkier, Sverige undantaget, är det kungen som utser den statsministerkandidat som skall godkännas av parlamentet (Stortinget) genom förtroendeomröstning, medan det i Sverige är riksdagens talman. Filmens höjdpunkt var när kung Håkon VII, i strid med Hitlers direkta order till tyska ambassadören, vägrade att föreslå nazisten Quisling som ny norsk statsministerkandidat. Den gamla regeringen flydde i stället till London. Filmproducenten var taktfull nog att inte visa kalabaliken vid riksgränsen nära Sälen, då kung Håkon och kungahuset - även kronprinsessan Märtha, som var svenskfödd - vägrades komma in i Sverige utan att låta sig interneras. Håkon skyllde sedan detta på den tyskvänlige kung Gustaf V, som han vägrade tala med efter kriget.    

Norge är ett land där kungahuset flera gånger kämpat tillsammans med folket för landets frihet och oberoende. Detta har gett en stark nationell sammanhållning. Håkon blev det moderna Norges första egna kung efter en folkomröstning om monarkin vid unionsupplösningen 1905. Det svenska kungahuset och folket har inte behövt kämpa på samma sätt som i Norge, eftersom Sverige inte utsatts för angrepp på över 200 år. Kungen är fortfarande formellt statschef, men har genom de moderna grundlagarna från sent 1900-tal hamnat i skymundan bak talmannen och statsministern i det politiska livet. I stället har vi fått ett kungahus som, bland annat i VLT, öppet kritiserats för lyxkonsumtion av bilar och annat. Ropen på republik är ändå svaga, trots att den svenska monarkin har varit ett familjeföretag med små framgångar under 200 år. Kungen brukar säga att han "arbetar för Sverige" när han följer med storföretagens på deras reklamresor i utlandet. Kanske det. Det är kanske dags att återinföra den medeltida traditionen att kungen väljs på ett riksmöte? Det skulle förmodligen bli lugnare och billigare än presidentvalskampanjer, och dessutom ge statschefen större möjligheter att agera i politiken än enligt dagens regeringsform.

Sverre Haukeland

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel