Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Vem bestämmer i en svensk demokrati?

Det börjar bli lite jobbigt att lyssna på alla de som tror sig veta vem/vilka som enligt lag bestämmer i det här landet. Framför allt vad gäller hanteringen av coronapandemin. Därför ska jag här göra ett litet försök att reda ut denna förvirring.

Sverige är ett centralstyrt land med stora befogenheter, med ett motsvarande ansvar på kommuner och regioner (före detta Landsting). Välfärdstjänsterna är skola, vård och omsorg (barn- och äldreomsorg till exempel), där ansvaret genomgående är kommunala. Sjukvården är regionernas.

Det finns övergripande lagstiftning och viss övergripande nationell kontroll, och staten ansvarar för en del av finansieringen. Men, ansvaret för den praktiska organisationen och hela den löpande verksamheten är lokalt.

Att testa för coronasmittan är alltså ett ansvar för regionerna, eftersom personalen och laboratorieutrustningen finns hos regionerna. Folkhälsomyndigheten (FHM) har varken det ena eller andra, ännu mindre regeringen. Så om det testas för litet är det vare sig FHM eller socialministern som ska avkrävas förklaringar, utan det är vederbörande regionråd eller sjukvårdsdirektör som har det ansvaret.

En del journalister är antingen okunniga eller saknar elementär kunskap om hur den politiska ansvars- och beslutsamhetsstrukturen faktiskt ser ut i Sverige, och jagar ministrar i stället för regionråd.

Att Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) inte känner till detta (eller låtsas att de inte vet) visar på okunnighet. De försökte i den senaste tv-debatten skylla problem och brister på regeringen och dolde det ansvar som de egna kommunala och regionala makthavarna har i frågan. Bland annat KD och M i Stockholm. Detta är och var inte snyggt, utan ett fulspel.

En del journalister är antingen okunniga eller saknar elementär kunskap om hur den politiska ansvars- och beslutsamhetsstrukturen faktiskt ser ut i Sverige, och jagar ministrar i stället för regionråd. En första förutsättning för kritisk granskning måste väl ändå vara att granska rätt instans?

Och varför har vi den här uppdelningen då? Jo, det finns flera skäl. Skola, vård och omsorg är alltihop personliga tjänster som måste levereras någorlunda på plats. Det är viktigt att besluten fattas nära de som ska använda tjänsterna, så att de kan anpassas efter skiftande lokala förhållanden.

Det finns också problem med att de lokala/regionala möjligheterna att klara finansieringen, inte minst inom sjukvård och äldreomsorg (med undantag av tillväxtregionerna, typ Stockholm där problemet snarare är en förblindad politisk ledning).

Många kommuner och regioner har därtill ett vikande befolkningsunderlag med färre i förvärvsaktiv ålder och fler som av åldersskäl hunnit lämna arbetslivet. Vilket i sin tur innebär att skatteunderlaget sjunker, samtidigt som behoven av vård och omsorg ökar (det gör det nämligen med stigande ålder).

Sjukvårdens resurser är i dag otillräckliga i förhållande till behoven, liksom för äldreomsorgen. Inom sjukvården har man exempelvis avskaffat kravet på beredskapslager av sjukvårdsmateriel och skyddsutrustning. Därtill har den fria etableringsrätten, som lett till en dyrare och mer splittrad organisation – och med det ännu större krav på att skära i kostnaderna. Som grädde på moset så tillkommer problemet med samordningen mellan kommunala och regionala ansvarsområden.

Äldrevårdsreformen 1991 flyttade till exempel ansvaret för vård och omsorg om mycket skröpliga gamla med kroniska hälsoproblem från landstingens långvårdsavdelningar till kommunernas äldreboenden. Grundtanken var att lägga ett helhetsansvar hos en huvudman (kommunerna) istället för ett delat ansvar mellan två, och att det skulle bli mer hemlika och personliga boenden. Detta har inneburit en försämring vad gäller både medicinsk kompetens och kontakten med sjukvården. På många håll verkar det mest handla om telefonkonsultationer.

Varför skriver jag nu detta debattinlägg? Jo, för att jag saknar en demokratisk och ekonomisk debatt ifrån de ledande politikerna, som på ett pedagogiskt enkelt sätt förklarar för alla oinsatta hur vårt Sverige styrs – under vilka villkor.

VLT ska ha en eloge för att man verkligen försöker informera invånarna samt släpper fram sådana som vill göra sin röst hörd. Däremot måste regionerna som handhar sjukvårdsfrågor borsta upp sig och bli mer folkliga. Bland annat genom att vara med i de olika debatterna som rör deras områden. I och med coronakrisen och äldreomsorgen behöver verkligen olika talesmän/-kvinnor i regerande ställning skriva och påvisa svårigheterna. Och vilket parti som tycker vad i viktiga frågor. Annars fastnar fel tankar hos många medborgare, som alltför ofta använder sig av sociala medier i stället för att få veta genom våra valda politiker vad som gäller.

En annan intressant fundering är också hur kommunalpolitiker ska bete sig i styrningen av sig gebit efter att de blivit valda? Den demokratin blir ett annat intressant område att föra upp till ytan.

Solveig Ingemarsson

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel