Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Vem vågar ta på sig politiska uppdrag om det leder till sparken?

Lagen om arbetsrätten handlar i grunden om maktfördelningen i arbetslivet. Det behövs maktbalans på den svenska arbetsmarknaden. Utan två starka parter så blir det godtycke, underliggande värderingar eller maktspråk. Denna sedesamma berättelse kan du ha nytta av, när du nu ska reflektera över förslaget till förändring i lagen om anställningsskydd.

Alltså har arbetsgivaren mycket stor flexibilitet vid en förhandling.

Efter 23 års klanderfritt arbete (min anmärkning) blev undertecknad varslad om uppsägning. Företaget hade gått i konkurs. De nya ägarna skulle reducera antalet anställda. Från över 200 ner till 120. Uppsägningen hade gått att leva med om det inte varit för orsaken till uppsägning. Det finns en paragraf i lagen om anställningsskydd som inte går att förhandla bort och det är att uppsägningen ska vila på saklig grund. Saklig grund är en central del i hela lagstiftningen. Alla andra paragrafer är förhandlingsbara.

Alltså har arbetsgivaren mycket stor flexibilitet vid en förhandling. Men nu skulle hen visa var skåpet skulle stå. Jag hade engagerat mig i det demokratiska samhället. Hade politiska uppdrag i kommunen och regionen. Eftersom jag behövde vara ledig från arbetet så ansåg arbetsgivaren att det var saklig grund för avsked. Fick ta mig för pannan inte bara en gång utan det blev både två och tre gånger. Arbetsgivaren ansåg, på fullaste allvar, att politiska uppdrag var skäl till uppsägning.

Du förstår vilka konsekvenser ett så flagrant maktspråk skulle få för det demokratiska samhället. Vem vågar ta på sig politiska uppdrag om det leder till sparken?

Tack vare eller på grund av en bra lagstiftning och nuvarande maktbalans så föll arbetsgivarens argument platt till marken. Ibland får jag en känsla av att företagare ser sig som ett högre stående väsen och att behöva förhandla med undersåtar är att förnedra sin självbild. Särskilt om de får på tafsen.

Om ni företagare nu är så skickliga, kloka och framgångsrika vad är det som skrämmer er så till den milda grad att ni inte vågar sitta öga mot öga med en fackklubb eller ett fackligt ombud?

Per Andersson

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel