Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Vi måste ge bandyn en hjälpande hand upp ur glömskan

Annons

Bandyn – lirarnas sport. Omgiven av mer nostalgi än nästan alla andra idrotter. Portföljen, termosen, SM-finalen i mars och handskapplåderna.

Bandyn – sporten som varit minst lika synonym med Västerås som Asea och gurkor.

Den klassiska sporten i allmänhet och den grönvita klubben i synnerhet innebar framgångar, stjärnspelare och storpublik.

Jag skriver tyvärr varit. Jag vet nämligen inte riktigt hur det är i dag, det som en gång var hela stans egendom. På besök i andra ställen av landet var alltid bandyn och i synnerhet VSK det första som dök upp när man berättade för andra var man kom ifrån. Det var något vi västeråsare kunde känna stolthet över.

Den klassiska sporten i allmänhet och den grönvita klubben i synnerhet innebar framgångar, stjärnspelare och storpublik.

Sedan hände något. En hall ersatte den gamla klassiska Rocklunda Bandystadion. En inte så hemtrevlig sådan. Snarare en grå betongneurotisk mastodontbyggnad med pelare som skymde sikten på de flesta håll.

Detta samtidigt som tillgången till internationell fotboll ökade lavinartat. Barn och unga kunde, från ett tidigare begränsat utbud, nu se varenda match och få detaljer från snart nog varenda träning. En liten sport som bandyn fick därmed svårt att hävda sig när det gällde nya generationer. Giganter som Barcelona, Manchester United och Real Madrid tog mycket supportersyre.

I dag kan det vara en rätt sorglig upplevelse att gå på bandy. Absolut inte i en sportslig mening, men ur ett publikt perspektiv. Det är grått, halvtomt och tyst på läktaren. Så långt man kan komma från hur det en gång var.

Jag är uppvuxen under den gyllene eran när det gäller bandy och VSK. När 80-tal blev 90-tal och gulden avlöste varandra. Då stjärnspelarna var många och stora för oss ungar. Sådana vi sa namnet på innan vi dammade iväg ett bandyrapp på kvareterets asfaltsplan. Jag vågar faktiskt hävda att Hasse, Lillis och Pelle var lite stora stjärnor för oss då – som Messi, Ronaldo och Zlatan är för dagens ynglingar. Det ger visst perspektiv.

Man minns tillbaks med ett skimmer i sitt inre. En vintersol som speglade sig mot isen, en Kalle som alltid uppmanade publiken till sånger och en Hasse som firade sina många mål genom att anspråkslöst hissa högerarmen upp mot den blå himlen. Handskapplåderna, glöggdoften och sången, som under viktiga matcher hördes över hela stan. Allt känns mycket tydligt vid en tillbakablick i minnet.

Många VSK:are blev det ungefärligen vid samma tid som jag och via bandyn. Det ser dock det sportsliga som bara en liten del i en större helhet. Atmosfären, med allt som utomhusupplevelsen gav var minst lika viktig för dem. Bandyn ska spelas utomhus är deras kategoriska ståndpunkt i dag.

Jag förstår dem på ett vis. En bandymatch under optimala vinterförhållanden är magisk. Ingen inomhusarena kan någonsin få till alla dessa ingredienser. Emellertid, antalet matcher under perfekta förhållanden var färre än vi i dag vill minnas. Minnet är selektivt, i nostalgins skimmer kapas mycket. Som att det oberäkneliga vintervädret ofta ställde till det. Ibland snöstorm, vilket innebar matcher som tvingades avgöras chansartat under 3 gånger 30 minuter, andra gånger regn och plusgrader med en is som gjorde det svårt att utöva lirarnas sport. Dimma, blåst och extrem kyla var andra ytterligheter som kunde ställa till det.

Jag vet att det fortfarande finns ett, förvisso falnande, men ändå glödande intresse för bandyn.

Hallar var nödvändiga för bandyns överlevnad. Det tror jag bestämt. Däremot var det olyckligt att vår representant blev en mindre lyckad sådan. Vad gör vi då för att få liv i sporten publikt? Vi kan inte acceptera allt färre publik och inte minst att bortasupportrar vinner matchen på läktaren i vår egen hemstad – i det som länge var sportens huvudstad?

Jag vet att det fortfarande finns ett, förvisso falnande, men ändå glödande intresse för bandyn. Jag såg det med egna ögon på Zinkensdamm i mars förra året. En stor VSK-klack sjöng med sådan kraft att 1989 bara kändes runt knuten. Sådant vill jag se mer av.

Då var det alltså Zinkensdamm och ingen hall. Jag kan därav tänka mig en kompromiss. En match per säsong utomhus. En Winter Classic som lockar en stor del av Västerås idrottspublik. Det borde ligga i hela stadens intresse att få till en sådan.

Vad säger staden och i synnerhet dess styrande? Jag tror personligen att det kan vara ett projekt som ger bandyn en hjälpande hand upp ur glömskan. En match med storpublik kan öka intresset för sporten överlag vill jag tro. Ni kanske undrar var en sådan tilldragelse skulle förläggas? Hakonplanen vore väl det enklaste och rimligaste svaret på den frågan.

Oavsett vilket så måste vi göra något. Jag må vara en drömmare men vill bara att vi även i framtiden ska kunna betrakta Västerås som synonymt med bandyn i allmänhet och VSK i synnerhet. Den har betytt så mycket för staden och förtjänar att fortsätta göra så.

Henric Nilsson

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel