Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är bra att Edlund slår på strålkastarna och larmar. För så här kan det inte få fortsätta.

Mobbning är ett otyg och förstör så mycket. Det är illa nog när elever mobbar varandra. Än värre är det när lärare mobbar sina elever. Lärare är vuxna människor och borde rimligen veta bättre än så.

Annons

”Han tog bort lusten att lära.” Orden är Maud Olofssons. Centerpartiledaren beskriver i en bok som ges ut i nästa vecka hur hennes lärare i engelska på gymnasiet betedde sig mot henne. Han valde att aldrig se hennes vinkande hand, behandlade henne som luft och gav henne, som extra salt i såren, bara en tvåa i ämnet.

Det här var på 1970-talet men tyvärr är det nog vanligare än man tror att lärare kränker elever – även 2010.

I gårdagens VLT kunde vi på nyhetsplats läsa om psykologen Håkan Edlund, som arbetar med en utredning om mobbning och kränkande behandling inom gymnasieskolan i Västerås. Edlund har intervjuat eleverna och – dess bättre – inte hittat några belägg för att det förekommer långvarig och systematisk mobbning. Men tyvärr är det ofta som elever känner sig kränkta – av sina lärare.

De elever som Edlund har talat med har berättat om hur de fått nedvärderande kommentarer om såväl kunskaper som förmågor. Vissa kommentarer har till och med av eleverna uppfattats som rasistiska.

Så får det inte gå till. Mobbning elever emellan är illa nog men i bästa fall finns en handlingsplan för hur man ska komma tillrätta med situationen. Någon sådan finns, enligt Edlund, inte när det rör sig om lärare som kränker elever.

Det är som om man inte vill tro att det förekommer, precis som många skolor genom åren haft skygglappar på sig för att slippa se problemet med elever som mobbar andra elever.

Därför är det bra att Edlund tar tag i frågan, slår på strålkastarna och larmar. För så här kan det inte få fortsätta.

Huvudansvaret för att lösa problemet när det uppstår, att en lärare kränker en elev, är rektorns, så i teorin är åtminstone ansvarsfrågan löst. Problemen förvärras dock när rektorn inte är direkt ansvarig för läraren som beskyllts för att mobba elever och inte heller känner eleven som blivit utsatt.

Man kan därför fundera på om skolsystemet är en del av problemet. Avståndet mellan elever och rektor är ibland onödigt stort och kanske är inte rektor så synlig för eleverna som han eller hon borde vara. Det krävs därför ett stort mod för att gå till rektor, inte minst när det gäller att tala om att en lärare uppför sig olämpligt. Rädslan att inte bli trodd finns säkert också, liksom att det ska förvärra situationen om man talar om hur det är.

Just därför borde det vara extra viktigt att hitta en handlingsplan för hur man ska reda ut den uppkomna situationen.

Mobbning mellan elever kan möjligen förklaras med ungdomligt oförstånd men lärare är ju vuxna människor som borde veta bättre.

Mobbning är ett otyg och den förstör så mycket. Inte bara den utsattes självkänsla utan den kan också, som Maud Olofsson sätter ord på, ta bort lusten att lära.

En lärare som kränker sina elever gör således dubbelfel när han eller hon dels misslyckas med att föregå med gott exempel hur man beter sig mot andra, och dels tar död på den nyfikenhet och lust att lära som alla barn har inom sig sedan tidiga barndomsåren.