Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det hade ju kunnat bliså bra.

Ur askan i elden. Så skulle man kunna beskriva Socialdemokraternas 2011. Bytet av partiledare har inte inneburit något uppsving för partiet i opinionsmätningarna, utan snarare tvärt om.

2011 har inte varit något bra år med socialdemokratiska mått mätt. Håkan Juholts tid som partiledare har, nästan innan den inleddes, kantats av internt bråk och sjunkande opinionssiffror.

Som att strö salt i redan öppna sår gick hans företrädare på posten, Mona Sahlin, ut i radio under julhelgen och krävde att Socialdemokraterna – nästa gång de ska utse ny partiledare – gör det i en öppen process. Ytterligare salt ströddes i såren när Sahlin dessutom fick medhåll av flera framstående socialdemokrater.

Det har bara gått ett drygt år sedan Mona Sahlin meddelade sin avgång som partiledare. Kritiken mot henne hade varit hård och det dåliga valresultatet sved ordentligt. Och sedan dess har partiet i stort sett bara gått åt ett håll: bakåt. Valet av Håkan Juholt till ny partiledare har stjälpt mer än det hjälpt.

Det hade ju kunnat bli så bra. Inför valet av ny partiledare var Socialdemokraterna noga med att sammanställa en önskelista över egenskaper och visioner som man ville att den nya partiledaren skulle ha. Valberedningen for på turné i landet och pratade med medlemmar. De olika distrikten fick förorda olika kandidater. Så långt tycktes processen präglad av lyhördhet och av att man ville gå grundligt till väga. Det talades om en historisk chans att förnya partiet.

Men sedan gick det mesta snett. Val-beredningen stängde in sig och jämförde tänkbara kandidater med den önskelista man gjort och sedan skulle det vaskas fram en kandidat som alla distrikt kunde enas om.

Hur många som föll bort i den processen vet vi inte. Gissningsvis var det ganska många när minsta gemensamma nämnare stavades Håkan Juholt. Juholt var tämligen okänd utanför partiet, både som person och vad han stod för. Ändå var det honom som valberedningen kunde enas om och kongressen uppmanades att ställa sig bakom.

Det heter att det är kongressen som väljer partiordförande. Men så som det i alla år gått till hos Socialdemokraterna är det i praktiken valberedningen som gör det. Kongressen har inget reellt val att göra – det finns bara en kandidat och alla förväntas ställa sig bakom denna. Ska kongressen välja på riktigt borde det finnas åtminstone två kandidater att välja mellan.

Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet, menar att Socialdemo-kraterna aldrig skulle klara en öppen val-process. ”Partiet är alldeles för präglat av konflikter” sade hon till Dagens Nyheter i går.

Kanhända har hon rätt. Men det är heller inte bra att lägga locket på konflikter alltför länge. Förr eller senare flyger locket av. Det måste vara bättre att ta itu med motsättningarna under hyfsat kontrollerade former än akut när de plötsligt exploderar av för högt internt tryck.

Att det råder oenighet inom partiet är redan känt, inte minst sedan den slutna, hårt kritiserade process som ledde fram till valet av Håkan Juholt. Vore det då inte bättre att välkomna en öppen debatt och en öppen valprocess?

Är det då högt i tak så klarar partiet av det också. Om inte, måste man våga fråga om det ens är lönt att försöka hitta en ledare som kan ena ett så spretigt parti.