Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det logiska slutet på en krigskorrespondents liv

I ”Nej, jag är inte rädd för att dö” berättar Ann-Christine Kihl om Västeråsjournalisten Martin Adlers öde. Det är en bok om en människa och ett mysterium, skildrat ur kollegornas och de allra närmastes ögon.

Annons

Den mångfaldigt och internationellt prisade Martin Adler bodde i Västerås, men reste sedan 1980-talet världen över och profilerade sig med sina fotoreportage från olika krigszoner. 2006 sköts han ihjäl när han bevakade en demonstration i Somalias huvudstad Mogadishu. Martin Adler blev 47 år gammal.

– Jag minns när jag såg honom sista gången, det var på Apoterkarbron. Han gick lika rakt och bestämt som vanligt. Jag kände inte Martin, inte mer än att jag hälsade när jag såg honom på stan. Ibland var han inne och sålde reportage på VLT, säger Ann-Christine Kihl.

– Martin var en kollega, men vi levde i helt olika världar. När han reste runt på Afrikas horn var jag och gjorde reportage i Gideonsberg. Men jag kände aldrig någon avund, jag var först och främst mamma och lokalreporter i Västerås och har trivts bra med det, fortsätter hon.

2010 kom ”Krigsreportern – en film om Martin Adler” och i samband med filmen intervjuade Ann-Christine Kihl Martin Adlers hustru Katarina för VLT:s räkning. Efter mötet började den gemensamma idén att skriva en bok om honom gro.

Sedan 2012 har Ann-Christine Kihl arbetat med boken på helger och lediga stunder. För två år sedan fick hon Västerås stads kulturstipendium och fick möjlighet att jobba ostört. Det som främst varit drivkraften för Ann-Christine Kihl är att mordet på Martin Adler inte har utretts.

– Jag har försökt rensa boken från min egen indignation. Han sköts i ryggen och många såg det hända. Det finns personer både i Mogadishu och på andra platser som har uppgifter om mordet men som inte har hörts. Polisen i Västmanland som fått ansvar att utreda hans död, har inte heller fått UD:s hjälp att få kontakt med Somalia. Det är märkligt. Jag har själv varit i kontakt med personer i Somalia som pekar ut en förövare.

Ann-Christine Kihl säger att hon sammanställt fakta om teorierna kring Martin Adlers död i boken och att andra får bedöma vilken av dem som är mest trolig, men själv tycker hon att mycket pekar på att det var radikala personer i den då nya, islamistiska regimen som beställde mordet på Martin.

Genom intervjuer med hans familj och kollegor genom åren har hon ringat in mysteriet Martin Adler, försökt begripa hans obändiga driv att ge sig ut till världens mest farliga platser.

Martin Adler växte upp i Västerås och det var också här han bildade familj som vuxen. Hans far var svensk och hans mor från Storbritannien. Under tonåren var han våldsam, tog droger, hamnade i kriminalitet och fick problem med skolgången. Men familjen, i synnerhet hans bror Alan Adler, grep in och ställde krav och villkor.

Det fanns andra vägar för att få kickar och äventyr. Martin Adler läste in en examen I socialantropologi vid det prestigefyllda universitetet School of Oriental and African Studies i London. Sedan började han fota och resa runt som frilansjournalist över hela världen.

– Han fann ett yrke som passade honom perfekt. En del människor har det bara i sig; de måste söka spänning och utmaningar.

I boken har Ann-Christine Kihl bland annat intervjuat två namnkunniga veteraner inom utrikesbevakning, Bo Lidén och Staffan Heimerson. De båda uppfattade Martin Adler som en tillknäppt militäriskt strikt typ, inte alls någon Hemingway-äventyrare som de själva, utan snarare en aristokratisk Rudyard Kipling, disciplinerad och helt ointresserad av manliga korrespondenters nöjen i kvinnor och alkohol.

– Han beskrevs ofta som en brittisk officer. Martin var alltid välklädd, välrakad, gick rakt och bestämt och talade perfekt engelska.

”Nej, jag är inte rädd för att dö” handlar också om hustrun Katarina och de två döttrarna som förlorade sin pappa. I en passage i boken berättar Ann-Christine Kihl om hur en väninna till Katarina förgäves försöker få Martin Adler att för familjens skull sluta bege sig ut till krigets vansinne.

”Världsreportern” Staffan Heimerson menar att en sådan ”blödig” inställning till utrikeskorrespondentens yrke är ”kärringattityder”. Cyniskt förklarar han att det alltid kommer att finnas kvinnor och män som dras dit krigen pågår.

”Är inte det logiska slutet på ett korreliv att dö för en kula?”, säger Staffan Heimerson när han i boken kommenterar Martin Adlers död.

Ann-Christine Kihl började som journalist på VLT 1981 och har arbetat både som reporter och chef på olika nivåer inom tidningen. 1985 gjorde hon själv för VLT:s räkning tillsammans med en annan VLT-medarbetare, Göran Widerberg, en reportageresa till svältens Etiopien. Nyligen valde Ann-Christine Kihl att lämna VLT, men medverkar fortfarande med frilansjobb och som krönikör.

Hon har tidigare skrivit ett par böcker, bland annat romanen ”De överlevande från Råtterdammer Street” om hennes hemstad Gävle.

Litteratur

Ann-Christine Kihl

"Nej, jag är inte rädd för att dö"

Glädjens Akademi

Annons