Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elisabeth besegrade sin tuffa barndom

En livsresa. Vanvård, våld och övergrepp. Trots Elisabeth Roxenstiernas tuffa uppväxt har hon landat med båda fötterna på jorden.

Annons

Elisabeth föddes på Södersjukhuset i Stockholm. Båda hennes föräldrar hade psykiska problem så Elisabeth fick bara bo hos dem i Norrtälje de första sex månaderna.

Efter det hamnade hon hos sin farmor och farfar.

Men där fick hon inte stanna. Troligen på grund av att de ansågs vara för gamla.

När hon var 1,5 år kom hon till sitt första familjehem.

Föräldrarna och familjehemmet kunde inte samarbeta. Efter två år gjordes en bedömning och Elisabeth blev inskriven på barnpsykiatriska kliniken i Danderyd, utanför Stockholm.

Där blev hon lämnad ensam.

– På den tiden fick man vara själv, hade det varit nu hade man varit på utredningshem tillsammans med föräldrarna.

Under ett halvår utreddes hon. Familjehemmet som hon tidigare bott hos avsade sig tjänsten och ville inte ta hand om Elisabeth längre. Ännu en gång stod hon helt ensam men fick snart en ny familjehemsplacering.

– Men den var inte bra, säger hon och ögonen tåras.

Trots att så många år har passerat väcker den tiden starka känslor inom henne.

Hon berättar att hon stod helt naken, mamman stod bakom henne och slog. Framför Elisabeth stod en pojke, också naken, bakom honom stod fadern och slog.

– Vi såg på varandra när det hände, det var så kränkande.

Elisabeth hittar inga journaler på varför hon flyttades därifrån till slut. Det finns inga anmälningar till socialtjänsten, men det kan vara så.

I varje fall fick hon flytta hem till sin faster och farbror.

– Det var som en ny värld öppnades.

Hon fick frukost, lunch och middag, ja sådant som är en självklarhet i en vanlig familj.

– Att jag ens reflekterar över det, men det sitter så starkt i mig. Att jag äntligen fick uppleva hur det ska vara.

Träffade du dina biologiska föräldrar något under den här tiden?

– Ja, men jag kommer inte ihåg det. Men det står någonstans att min faster inte var så förtjust i att jag träffade dem.

Varför hon tyckte så berodde mycket på att Elisabeths föräldrar inte var i bra skick, utan gick på tunga mediciner.

Elisabeth bodde hos fastern till hon var sju år. Hon hann börja i ettan i Järfälla men gick inte klart.

– Min faster har en version, och den var att min mamma ville ha hem mig, men när man läste journalerna så var det kanske inte så. Men vi har inte pratat om det.

Mamman fick igenom att Elisabeth skulle bo hos henne i Norrtälje. Socialtjänsten ansåg att mamman skulle klara det.

– Jag kommer ihåg känslan när jag sitter i soffan. Vem är hon? Vad gör jag här? Jag hade ingen relation till min mamma, jag visste knappt vem hon var. Helt plötsligt skulle jag bo där, jag visste ju att jag hade det bra hos min faster.

Ingen kom för att se hur Elisabeth hade det.

– Det är som att bli lämnad helt ensam. De hade ingen aning om att mamma inte mådde bra.

Vid ett tillfälle, mitt i vintern, hade Elisabeth bara träskor och jeansjacka på sig. Hon hade klätt sig själv.

Skolan agerade inte.

Elisabeth fick sköta tider och måltider själv. Hon minns att hon fick frukost första morgonen men sedan fick hon själv söka efter något att äta.

– Jag tog det jag hittade. Visst, någon gång lagade hon mat.

Mamman skaffade en ny man och hon fick två halvbröder. Sambon slog Elisabeth.

– I journalen står det också att det kommit in en oros-anmälan från grannarna.

Elisabeth blev utåtagerande. När hon var fyllda 12 år hade hon ingen respekt alls för sin mamma.

Hon åkte moppe med killarna på kvällarna och brydde sig inte om att komma hem.

Hon började röka och dricka alkohol.

Då kontaktade mamman socialtjänsten och sa att hon inte pallade att ta hand om Elisabeth längre.

– Det är första gången jag kommer ihåg de mötena.

Efter en kortare sejour, då Elisabeth bodde hos en kompis, kom hon till ett familjehem i Västerås. Då var hon 13 år.

– Det var jättebra. Laila var precis den jag behövde. Jag kunde hitta på bus, absolut, men hon hade sådant nätverk, precis som hon skulle suttit ute på Facebook. Hon visste exakt vad jag hade gjort, jag kom aldrig undan.

– Och så fort jag hade gjort något kom hon in på mitt rum och pratade om det. Jag vet inte hur det hade gått annars om jag inte fått bo där. De var helt fantastiska människor, väldigt kärleksfulla men samtidigt väldigt tydliga med vad som gällde.

Hos västeråsfamiljen bodde hon fram tills dess att hon flyttade hemifrån.

När Elisabeth fyllt 22 år kom verkligheten i kapp henne.

– Jag mådde så sjukt dåligt psykiskt och fick bulumi.

Elisabeth blev rastlös och åkte flera vändor till USA. Men när 30-årsdagen dök upp satte hon stopp.

– Jag tänkte att det kommer inte bli något med mitt liv om jag inte hittar på något annat.

Hon sökte in till högskolan och gick först en utbildning som liknade socionomprogrammet och därefter läste hon till socionom.

Elisabeth gick också en healingkurs med Medicinhjulet.

– Efter att ha gått i åtta år i terapi kände jag att de inte kan bidra mer, jag kunde inte se mig som ett offer längre.

– Meditation och andlighet har vänt mitt liv.

För tio år sedan träffade hon maken Karl Oreman.

Tillsammans har de två barn.

– Först var jag rädd att bli som min egen mamma.

Elisabeth gick hos psykolog under graviditeten.

– Jag var inte orolig att jag inte skulle ta hand om barnet utan mest för att jag inte skulle känna något för mitt barn.

Men Elisabeth behövde inte vara orolig.

– Det är sådan magi när barn föds, det sa bara klick.

Nu har hon sökt till sjuksköterskeprogrammet i januari.

Hon har planer på att skola om sig till barnmorska.

– Jag tänkte att jag skulle ha lite roligt de sista åren i min arbetskarriär och inte bara jobba med de tunga bitarna.