Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stefan Lanehed var elva år första gången han tog sig in på en barnförbjuden film. Han såg vuxen ut för sin ålder och hade köpt ett pastorsintyg av en äldre kompis på bio.

Annons

Filmen var ”Öster om Eden” och året 1956. Han gick i fjärde klass i Herrgärdsskolan och minns att han senare fick en tillsägelse av en lärare som mottagit klagomål från föräldrar över att barnen sprang på bio om kvällarna.

Stefan Lanehed gick på sjuföreställningen på vardagkvällar.

På helgerna gick han på matiné tillsammans med en kompis som bodde i närheten av Odeon. Om de skyndade sig hann de gå på föreställningen klockan 13 på Grand på Kopparbergsvägen och på Saga på Stora gatan klockan 15.

– Min favoritbiograf var Röda kvarn, berättar Stefan Lanehed.

– De hade ’Veckans chock’ på lördagar klockan 17. Det var alltid skräckfilmer.

– Biljetterna kostade en krona och åttio öre om man satt på ”modden” alltså de fyra främre bänkarna. Och det ville vi ungdomar. På Parkett kostade det 2 kronor och 25 öre och det hade man ju inte råd med.

Han minns att killarna hade respekt för den legendariske vaktmästaren ”Rakkniven”. Han var barsk, lång och välsnaggad och orsaken till att ingen vågade sig till Röda Kvarn utan pastorsintyg med ålder och namn.

När Röda kvarn visade filmer med Tommy Steel och Elvis Presley gick Steelfilmen klockan 19 och Elvisfilmen 21.

Stefan hörde till de tuffa, skinnklädda killarna som höll på Elvis och muckade med ”dixiesnobbarna” när de kom ut ur salongen. Steelfansen klädde sig i duffeljacka och skotskrutig sjal. Det var den tidens gängbildningar.

En av Stefans favoritfilmer från 1950-talet är ”White Christmas” med Bing Crosby. Han följde med sin familj och en annan familj och minns att de satt långt bak i salongen. Musiken var härlig.

Stefans filmintresse har följt honom. Från mitten av 1970-talet till mitten av 1980-talet skrev han biorecensioner åt VLT. Och han har fortfarande den signerade bilden av Doris Day på väggen.