Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En stilstudie i streetdance

Efter ett breakdance-battle och en visning av filmen Power Moves i Konserthusets foajé bjöd Riksteaterns föreställning Pump Up the Jam på torsdagskvällen upp till en svängom i stora salen.

Annons

På den ovanligt upplysta scenen väntar två killar på att deras vänner ska anlända till ett danspass medan en klockas visare tickar allt starkare från ljudsystemet. Scenen släcks ned och i skuggorna närmar sig tre dansare i slooowmoootiooon.

A la’ Bounce har Pump Up the Jam en story som utspelar sig i en träningslokal där skådespel med tillhörande rubriker då och då skymtas likt klippblock i ett stormigt hav av dans. Teatern och rekvisitan får dock förnuftigt nog stå tillbaka för stilrena moves i mjukisbrallor och Erykah Badu-soulig musik.

Men det är inte enbart musikvalet som skiljer denna dansgrupp från sina föregångare. Hela upplägget gör otraditionellt nog avkall på uttjatade obligatorium som Apache, schackrutiga mattor, dammiga windmills och för istället in M.O.P. -bangers, stroboskop och energi som skickar rysningar längs rygg- och bänkrader.

Även om de gemensamma insatserna imponerar så är solonumren showens styrka eftersom det är först då de prisbelönta dansarnas kapacitet kommer till sin fulla rätt. Tiden som förflyter mellan dessa nummer upplevs ju längre showen lider mer och mer som en enda lång transportsträcka. När ensemblen i den senare delen av föreställningen hoppar, slår och gurglar fram ett beat lockas lyckligt nog den unga publiken till skratt och all eventuell träsmak är borta med vinden.