Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från blygsamt hus i gråsten till slott.

Annons

Slottet på Ängsön är omvärvt av sagor och sägner, av skrock och skrömt - men det är inte den bilden jubileumsutställningen manar fram. Vad som presenteras är historiska fakta, bestyrkta av gamla dokument och föremål.

Därför har pokalen - spårlöst försvunnen under nästan fem år efter ett inbrott 1963, återfunnen i ett gravfält och förvärvad av staten 1973 - sin givna plats i sammanhanget. Den är inte lika legendomsusad som vissa andra inventarier. Bevisligen kom den till Engsö genom arv ungefär samtidigt som det första kända slottet uppfördes på 1480-talet. Varken djävulen eller någon av hans anhang hade sitt finger med i spelet den gången.

Befäst hus

Byggherre till det jämförelsevis blygsamma befästa huset i gråsten och tegel var Bengt Fadersson Sparre. Delar av hans verk finns fortfarande bevarade i bottenvåningens källare.

Hur den ursprungliga, rektangulära byggnaden utvecklades under seklernas lopp framgår av modeller.

På 1630-talet blev slottet slott, breddades och byggdes på med två våningar genom riksrådet Per Sparres försorg.

Drygt 100 år senare förhöjde kammarkollegiepresidenten Carl Fredrik Piper med benäget bistånd av arkitekten Carl Hårleman ståten ytterligare genom ännu en våning och den himmelssträvande lanterninen.

Arvsskiften med arvstvister i släptåg hörde praktiskttaget till dagordningen bland de stora släkter som hade anknytning till forna dagars slott och herresäten. Kartor

och sigillprydda handlingar illustrerar att förhållandena inte var annorlunda på Engsö. Namn på kända och mer anonyma adelssläkter passerar revy.

Stormaktstid

Per Sparre, mannen bakom utbyggnaden på 1600-talet, gästar sina domäner i form av ett inlånat porträtt. Det kompletteras med den pampiga vapenskölden från Engsö kyrka, en kopia av Erik Dahlbergs originalteckning till kopparsticket av slottet i Svecia Antiqua et Hodierna och diverse skriftlig dokumentation. En vinkanna från kyrkan, daterad 1674, har sannolikt profant ursprung. I varje fall pryds den runda buken av ett par ömma scener mellan en jungfru och en riddare.

Stormaktstidens yppighet är påtaglig. Om detta skvallrar ett fragment av ett rikt dekorerat trätak från stora matsalen och en överdådigt utsmyckad takpäll som placerades över hedersplatsen vid gästabud - möjligen för att, enligt en källa från tiden, ’’hindra spindlar falla i maten’’.

Godsherrarnas makt var stor vid denna tid. Många belägg finns för att Engsö var en stat i staten. Äldre privilegier som skattefrihet hade undan för undan byggts på med nya.

Dödsdom

Sålunda avkunnades fullt lagligen på 1680-talet den sista dödsdomen. Den gällde drängen Anders Jonsson, som stulit några orgelpipor i kyrkan.

Han benådades och fick i stället böta tio daler isilvermynt, förmodligen ett nog så kännbart straff för en fattig dräng.

Denna rätt att döma kallades Engsö hals- och handrätt. En slåtterstadga, som tillämpades ända in på 1850-talet, medgav bestraffning - så kallad stuttning - av slåtterkarlar som inte arbetat tillräckligt effektivt.

Annons