Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förnäm kvinna på Tuna begrovs i sydd båt

Artikel 194 av 267
Nostalgi - 50-talet
Visa alla artiklar

Har Tuna gård i Badelunda omkring 1000-talet regerats av framstående och märkliga kvinnor, hednatidens motsvarighet till Majorskan på Ekeby?

Annons

Det är en av många frågor som arkeologerna ställer inför fynden av båtgravar på den tomt, där reparatör Sven Helin i fjol byggde en villa och där en grävskopa blottade ett av vårt lands förnämsta guldfynd.

Småningsom har man där hittat ett 75-tal gravar på ett område 50 gånger 50 meter skiktade från 300-talet fram till 1000-talet.

Denna steniga plätt inklämd mellan åkrarna och bevuxen med vildhallon, har med ens kommit i centrum för fornforskarnas intresse. Fynden måste betecknas som mycket märkliga och det är möjligt att gravfältet fortsätter ut i de nuvarande åkrarna, sade professor Mårten Stenberger, när han på onsdagen sammanfattade resultatet av sommarens utgrävningar och båtgravsfynd, som Länstidningen tidigare redogjort för.

Efter ett oändligt tålmodigt arbete har amanuens Else Nordahl och fil. lic. Erik Nyhlén från Uppsala frilagt resterna av båtarna.

Man ser nu tydligt konturerna av en flatbottnad eka.

Trävirket har visserligen ruttnat till större delen men ett par hundra nitar som hållit ihop den sticker upp ur leran.

Bäst bevarad är en träbåt, omkring 7 meter lång, som ej nitats ihop utan blivit sydd med hjälp av tågor eller vidjor. Det är en mycket ovanlig teknik och redan detta gör fyndet märkligt.

Det mest unika i samband med båtfyndet är emellertid att man begravt kvinnor i båtarna, något som man tidigare inte har belägg för i Sverige. Bevisen är de smycken som hittats: glaspärlor, karneol, bergkristall och dessutom ett mynt förmodligen från 1000-talet.

I den bäst bevarade båten hittar man en näverask, lerkärl, en pokal av trä med elegant fot, och hasselnötter som färdkost.

Vidare har den förnäma kvinnan utrustats med brynsten, en träspann med järnband omkring och ett tråg - kanske för deg.

Allt detta har någorlunda väl bevarats genom de tusen åren.

Av kvinnan själv, som legat på en bår över tofterna, återstår endast fragment av tandemaljen.

En kraftig ekstock och spanterna av ek eller en är långt mindre förgängliga än människokroppen.

Föremålen skall nu tas upp och konserveras av konservator Strömberg vid statens historiska museum.

En märklig utgrävningsepok håller på att slutföras i Badelunda. Det har varit ett gott team-work mellan riksantikvarieämbetet, länets fornminnesförening och Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker, säger professor Stenberger, som också betonar det ekonomiska stöd man fått av kulturfonden i Västerås.

Fynden besiktigades även av två representanter för sjöhistoriska muséet, marindirektör Gustaf Halldin och modellbyggare Harald Åkerlund, Stockholm.

- Fynden är verkligen intressanta och personligen väntar jag med spänning på att få se hur båtarnas köl ser ut, säger marindirektör Halldin.

När dessa gravar anlades nådde Mälaren betydligt högre upp och de har säkerligen kunnat ros uppför den närbelägna ån ett stycke.

Över huvud taget hade Västmanland i forntiden betydligt bekvämare sjöförbindelser än nu innan landhöjningen verkade.

Det var således ingen svårighet för vikingaskeppen att ta sig in och ut ur Mälaren och i den gamla ledungaorganisationen satte Västmanland upp många skepp.

Den var tvärtemot vad man föreställer sig en slags bevakningsflotta för skydd åt handelsfartygen och vid viktiga hamnar eller passager låg ledungaskepp stationerade.

Hundare eller härad svarade för sina skepp och dess kosthåll.

När ledungen försvann tog man upp skatt istället för skepshållet och på så sätt kom skatteväsendet att byggas upp efter samma geografiska indelning som ledungen, ett förhållande som påverkat landets administrativa indelning till den dag som är.