Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Frågan är hur många ben ett parti klarar av att stå på"

Efter nio år med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson är det dags för Miljöpartiet att byta språkrör. Något direkt byte av fot rent politiskt lär det dock inte bli, även om partiet försöker bli bundis med såväl bruksorterna som storstäderna. Det kan dock bli nog så svårt när det redan är trångt i den politiska mittfåran.

I dag inleder Miljöpartiet sin kongress i Karlstad. Språkrören sedan nio år tillbaka, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, avgår och avtackas. Nya språkrör blir Gustav Fridolin och antingen Åsa Romson eller Mikaela Valtersson. Ingen av kandidaterna innebär något radikalt brott med partiets nuvarande inriktning. Tvärtom är alla tre en ganska naturlig fortsättning på de senaste årens utveckling.

När Eriksson och Wetterstrand tillträdde var partiet en trulig tonåring, med excentriska vanor och åsikter. Ett knappt decennium senare är det fullvuxet, klätt i kavaj och redo för karriären. Men fortfarande märks att Miljöpartiet är yngre än flertalet riksdagspartier. Efter grundandet 1981 följde ett antal tumultartade år. Fram till år 2002 hann man med hela elva olika språkrör – en minst sagt kaotisk barndom.

Bland språkrören under partiets två första decennier får Birger Schlaug sägas ha varit den mest tongivande. Han är också en av dem som på senare tid kritiserat partiets utveckling. ”De ideologiskt mest grumliga vatten en miljöpartist någonsin rott i”, kallar Schlaug Fridolins utspel om att sälja det statliga bolåneföretaget SBAB. Det har onekligen hänt ett och annat under Wetterstrands och Erikssons nio år, och mer lär hända framöver.

Samtidigt finns en tydlig underström av det första decenniets vildvuxna miljörörelse. I onsdags skrev ett antal Miljöpartiföreträdare i Svenska Dagbladet att partiet måste göra upp med sin inställning till alternativmedicinen. Miljöpartisters tilltro till vetenskap är oroväckande låg, argumenterade de, och exemplifierade med landstingspolitiker som förordar allt från antroposofisk medicin och homeopati till zonterapi och healing.

Att en sådan debattartikel över huvud taget behöver skrivas visar att miljöpartister visserligen kan se ut och bete sig som Wetterstrand och Valtersson, men i många fall står betydligt närmare Per Gahrton.

Antroposofi och vetenskapsskepsis åsido, mycket tyder på att Miljöpartiet är på god väg att bli ett socialliberalt parti bland andra. Arbetstidsförkortning är inte längre en prioriterad fråga, konstaterade Gustav Fridolin nyligen. Och i den debattskrift han gav ut häromveckan beskrivs grön industriomställning närmast som en nödvändighet för tillväxten. Fridolin vill bli bruksorternas och basindustrins nya bästis. Det är det ena benet i nya Miljöpartiet.

Det andra benet är storstadsliberalismen. Tänk surdeg och Södermalm, men också integritet och invandring. Modernt, marknadsvänligt men närproducerat.

Frågan är hur många ben ett parti klarar av att stå på samtidigt, utan att bli alltför urvattnat. Det dilemmat har i dag Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet – man vill samla många små grupper och uppfattas därmed som otydliga.

Än kan Miljöpartiet surfa på framgången i att vara en frisk fläkt, men fräschören varar inte för evigt. Och det är trångt i mitten.