Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Georgianna Kralli: Konstnären som ingenjör

Georgianna Kralli är lika mycket ingenjör som konstnär. Samtidigt som hon arbetar med tunga material som stål och glas, känner Georginna Kralli in naturen och omgivningarna när hon skapar sina stora skulpturer. I dag ställs hennes verk ”Delicious” ut i Skulpturparken i Ängelsberg.

Annons

Temat för årets utställning i parken är närproducerat. Det fick Georgianna Kralli att tänka på sin favoritfrukt.

– Jag funderade på vad som odlas nära många av oss och det jag kom på var äpplen. Golden Delicious är en så god frukt, köttig och fin. Men äpplet kan även vara en symbol för livmodern, relationen mellan vår könfördelning i manligt och kvinnligt och det finns också något erotiskt med det, säger Georgianna Kralli.

”Delicious” är 1,60 meter hög och byggd i stål och glas. Cortenstålet ser rostigt ut i sin rödbruna färg, men spegelglaset fångar upp och reflekterar grönskan i parken och ger skulpturen en gulgrönaktig färg, precis som Golden Delicious.

Georgianna Kralli konstruerar sina skulpturer på ett sådant sätt att de blir som öppna fönster mellan skulpturen och naturen.

– Jag känner in miljön de ska stå i. Det går inte bara att släppa ner dem någonstans, de måste samspela med omgivningen.

Platsens förutsättningar och historia får betydelser för utformningen. Järnmalm har brutits och hanterats i Bergslagen i hundratals år.

– Jag väljer det material som finns i trakten och som människorna där är vana vid. I Grekland gör man skulpturer i sten och marmor, därför att det är det som finns där, här i Bergslagen är det stål som människor arbetat med på bruken.

Det är 30 år sedan Georginna Kralli lämnade Grekland för Sverige. Kärleken förde henne hit. Hon träffade sin man en kväll i Aten och efter en veckas romans konstaterade de att de inte kunde tänka sig livet utan varandra.

Så flyttade hon till Jan-Eric i Västerås. De gifte sig i stadshuset och skrev på pappren till huset i Hökåsen, där de fortfarande bor, på en och samma dag.

I Grekland hade Georginna Kralli arbetat som konstlärare och skapat sina egna verk på den tid som blev över. I Sverige har hon kunnat verka som konstnär på heltid.

– Jag gick direkt från skolan till min ateljé och arbetade. Det fanns inte tid över till något annat. Men Jan-Eric lovade mig att han skulle hjälpa mig med försörjningen så att jag skulle kunna ägna min tid åt konsten.

Den stora skillnaden mellan att vara konstnär i Grekland och i Sverige är ekonomin, förklarar Georgianna Kralli.

– Det finns mycket mer resurser i Sverige, jag har kunnat gå många utbildningar här. I Grekland är det inte alls på samma vis och nu i och med krisen är det väl ännu värre.

Samtidigt finns det en saknad efter hemlandet.

–Jag brukar säga att jag saknar musiken, musiken i en större bemärkelse. Jag saknar hur landet låter, havet, vinden, människorna.

I Sverige tog hennes konstnärskap en ny riktning. Georgianna Kralli är utbildad i måleri, men med tiden började hon känna att det fattades en dimension.

– Sverige lärde mig om den tredje dimensionen. Genom utbildningar upptäckte jag skulpturen. Redan innan hade mina konstverk börjat växa ut ur bilden, jag limmade på saker så att målningarna inte var platta längre. Det var något jag saknade och behövde uttrycka.

– Vi förändras och utvecklas ständigt och det så mycket som vi inte vet om oss själva som växer fram med tiden.

Bortsett från äldsta dottern Markella, som studerar nordiska språk, är Georgianna Kralli omgiven av ingenjörer i familjen. Jan-Eric är ingenjör och yngsta dottern Veronika läser nu till civilingenjör i industriell ekonomi.

Men även hon själv har blivit som en ingenjör med åren. I hennes ateljé på övervåningen i huset står modellerna för de flera meter höga skulpturer hon har skapat under senare år. Exempelvis fem och en halv meter höga ”Melodi” som står i Säter eller sex meter höga ”Blomma” i Örebro. Hon skänkte ”Flotte” till Västerås stad 2009 som under en tid var placerad i Svartån där den reflekterade staden med sina 900 glasbitar.

Så avancerade konstruktioner kräver en kunnig utformare för att de inte ska falla sönder av sin egen tyngt eller omgivningens påfrestningar.

– Så många års erfarenhet av att arbeta med stål och glas har gjort att jag blivit expert på att bedöma materials tyngd och hållfasthet. En ingenjör jag arbetade med i Örebro sa att jag inte behövde någon ingenjörsexamen, att jag redan hade kunskaperna och tänkte som en.