Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Graven berättade om familjens status

Artikel 63 av 180
Nostalgi - Arosiana
Visa alla artiklar

Bjurhovdas rötter borrar sig djupt ned i den kulturhistoriska myllan. Här har folk varit bofasta sedan stenåldern - i cirka 4 000 år.

Annons

Om detta vittnade den gravkammare arkeologerna hittade 1968, och som de kulturvårdande myndigheterna i Västerås två år senare "tappade bort".

Ett fornminne med stort symbolvärde för den unga stadsdelen tycktes för evigt vara förlorat, ända tills Bjurhovdabon Rolf Grahn återupptäckte graven förra året.

Historien om gravkammaren på Bjurhovda, en cirka 4 000 år gammal hällkista, är märklig. Den hittades i samband med utgrävningarna av det stora gravfältet 1968, och väckte stor uppmärksamhet.

Det var den första hällkista som påträffats i Västmanland och gav svar på väsentliga frågor om Bjurhovdas tidiga historia. Det unika fyndet var spårlöst borta Tre år senare, 1971, var det för länet unika fyndet spårlöst borta.

Tyvärr, konstaterade ansvariga myndigheter, blev det nog bortschaktat när parkområdet i närheten anlades.

Åren gick och den förlorade hällkistan föll i glömska.

Märkligt, tycker Rolf Grahn, studieansvarig i Badelunda hembygdsförening.

Detsamma tycker arkeologen Ulla Bergquist vid Riksantikvarieämbetet. Men det unika fyndet var väl dåligt skyddat och kanske inte ens utmärkt, gissar de.

Vi står i den lilla björkdungen på höjden strax norr om ålderdomshemmet på Bjurhovda och begrundar det stenröse som för 3 500 - 4 000 år sedan var ett sista vilorum för flera Bjurhovdabor.

- Graven är en markering om att här funnits bofasta mycket länge. Man vågar också anta att den ursprungliga bondgården låg alldeles i närheten av gravplatsen, säger Ulla Bergquist. Hon tillägger:

- Den här typen av gravar berättar om en tid då gruppen var viktigare än individen. Hällkistorna var gemensamma gravar som användes i flera generationer. Under bronsåldern och järnåldern blev det allt tydligare att individen fick en mer framträdande roll. Det visar de enskilda, ibland storslagna gravarna.

Rolf Grahn fyller i:

- Under järnåldern fick folk mer ägodelar vilket gav högre status. Och den ställning de haft i samhället skulle framgå av deras gravar. Med hällkistan som utgångspunkt kan man bilda sig en uppfattning om hur människorna levde på Bjurhovdas höglänta delar för 4 000 år sedan, påpekar Ulla Bergquist.

- Badelundaåsen och andra höglänta områden i trakten började sticka upp ur havet för cirka 5 000 år sedan. De första människorna som levde här var kringvandrande jägare. När sedan landhöjningen skapade frodiga strandängar av de dyiga stränderna blev platsen lämplig för djurhållning. Därmed kunde människorna bli bofasta på platsen, redogör hon.

Rolf Grahn har en teori om hur det gick till när gravkammaren på Bjurhovda blev ett "icke längre existerande fornminne":

- Hällkistan restaurerades 1969 och året därpå byggde man kälkbacken här intill av fyllnadsmassor. I samband med detta har antagligen någon schaktmaskinist tagit av den jordhög som delvis täckte hällkistan.

Ett stenröse som ingen brydde sig om Några av gravens stenar försvann, men flertalet av de stora blocken blev kvar. Av hällkistan återstod sedan ett stenröse som ingen tycks ha brytt sig om.

- Man antog väl att allt hade fraktats bort, säger Rolf Grahn.

Uppenbarligen kontrollerade ingen hur det låg till; inte förrän Rolf Grahn 24 år senare tog upp frågan.

Han började intressera sig för hällkistan i samband med att han förra året skulle skriva en historisk artikel om Bjurhovda.

Efter att ha läst rapporten och studerat bilderna från utgrävningarna 1968 och besökt historiska arkiv kunde han slutligen slå fast att det måste vara delar av hällkistan som stack upp ur mossan och ogräset i björkdungen.

Arkeologen Ulla Bergquist ryckte ut och bekräftade genast att han hade rätt. Nu ska hon se till att graven restaureras och får en framträdande plats i området.

- Ett arbetslag i kommunen ska resa stenarna och slänta av hällkistan med jord. Sedan ska området kring graven snyggas upp, berättar hon och lovar att skapa ett fint minnesmärke över Bjurhovdas äldsta, bofasta invånare.

Arbetet beräknas bli klart under augusti.

Till invigningen lite senare ska det också finnas en skylt uppsatt som berättar gravkammarens historia.

För nya områden som Bjurhovda, där tusentals nyinflyttade från när och fjärran slog sig ned under några hektiska år på 1960-och 70-talet, är den historiska grunden ett viktigt fundament, menar Rolf Grahn.

Bjurhovda gård från 1500-talet

- Det är viktigt för oss som bor här att känna vårt områdes historiska rötter. Bjurhovda har spelat en viktig roll i trakten, det visar hällkistan och gravfälten från vikingatiden. Dessutom finns det belägg för att Bjurhovda gård existerade redan på 1500-talet.

Han har funnit dokument som år 1541 nämner Biorhwd gård.

År 1593 kallades gården Biörnhofda. När kronan under senare delen av 1500-talet drog in en stor del av kyrkans egendomar bytte även Bjurhovda gård ägare och blev en kronogård.

Under 1900-talet ägde Domänstyrelsen gården och arrenderade ut den. Sedan köpte Västerås kommun den i början av 1960-talet för att bygga bostäder på de gamla åkrarna och i de forna beteshagarna.

Siste arrendatorn på gården var Eric Agrell som brukade jorden fram till sin död 1966. Dödsboet drev sedan jordbruket fram till 1969 då den flerhundraåriga gården lades ned.

Allt som i dag finns kvar av anrika Bjurhovda gård är en flaggstångssten i granit. Kanske gården, liksom hällkistan, vore värd en liten minnesskylt som kortfattat berättar dess historia.

Här på kullen, intill det moderna ålderdomshemmet, är Bjurhovdas historiska rötter från forn-och medeltiden väl sammanflätade och starka nog för att binda samman det förgångna med nutiden.

Den här artikeln publicerades i VLT den 20 juli 1995.