Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Håkan Hellström nästan trollar

Håkan Hellström blir äldre men musiken visar inga ålderstecken. Fredagens konsert var ett styrkebesked.

Det börjar med en sanslös version av "Dom där jag kommer från" som bara växer och växer. Sedan går det som det brukar när Håkan Hellström står på en scen. Det blir fest, dans och allsång. Oavsett om bandet spelar långsamma kärleksballader eller publikfavoriter från första skivan.

Håkan Hellström förstår bättre än många artister att bra popmusik är ett tillstånd snarare än en blandning av text, melodier och ackord. Det har någonting att göra med uppror, längtan och känslan av att det är nu är aldrig, att allting står på spel just i dag, just i detta ögonblick.

Han kan när som helst försätta sig själv och publiken i det tillståndet. Så när han gör en karatespark i ”Ramlar” för tusende gången och när han spottar ur sig de inledande textraderna i ”Tro och tvivel” tror man på honom. Det är nästan trolleri.

Publiken hetsas ständigt att bli lite galnare, att dansa lite fortare i låtar som töjs ut och blir längre och längre. Håkan Hellström har också förmågan att pausa urladdningen och bryta av galenskapen med ballader, eller serenader som han säger, till exempel "Jag vet vilken dy hon varit i", en av konsertens finaste stunder.

Men kvällen var inte perfekt. Det var lite för glest i bänkraderna och Hellströms röst var inte i allra bästa form.

Ändå är jag ganska säker på att det här var en av årets bästa konserter i Västerås.