Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon vill att alla ska bli donatorer automatiskt

Inga-Britt Nilsson Good kom nyligen hem efter sin livs första fjällvandring. Det hade hon aldrig kunnat tänka sig för tre år sedan när hon var så svårt sjuk att hon riskerade att dö.

Annons
Inga-Britt Nilsson Good önskar att de anhöriga till donatorn fick veta hur väl lungorna kommit till användning. ”I bland har jag velat skriva ett brev till dem”, säger hon.

I går, tisdag, skrev vi om hur antalet donatorer har ökat. Inga-Britt Nilsson Good är en av många som inte hade levt i dag om det inte vore för att någon skänkt sina organ.

Hon tycker att lagstiftningen ska ändras så att alla svenskar är registrerade i donationsregistret från födseln. De som inte vill donera organ kan avregistrera sig, i stället för att det ska vara tvärtom.

– I början av 90-talet, när det blev tal om donation, var jag lite rädd för det. Man ville på något sätt vara hel även efter döden. Men nu tänker jag annorlunda.

– Jag läste en intervju med en amerikansk man som uttryckte det väldigt väl. Han stod vid en Cadillac och sa att han inte kunde ta med sig bilen när han dog men att det inte spelade någon roll, eftersom han ändå inte skulle ha någon användning för den.

– Han sa att det var likadant med organen. Vi behöver dem inte längre, säger Inga-Britt Nilsson Good.

Det har gått tre år sedan en främlings donation räddade hennes liv. Inga-Britt föddes med genetisk KOL, alfa-1 antitrypsinbrist. Till en början misstog läkarna det för att vara astma. Hon blev lätt andfådd och orkade inte lika mycket som andra barn.

I slutet av 30-årsåldern förvärrades sjukdomen till ett allvarligt tillstånd. Lungkapaciteten gick ner till 17 procent och hon var tvungen att andas med syrgasmask. Vid det laget skrevs hon upp på en väntelista för transplantation.

– Det var en hemsk period. Först då insåg jag hur illa det var. Och jag var så rädd för att missa telefonsamtalet.

Tack vare sina kollegors stöd kunde Inga-Britt fortsätta att arbeta och fokusera på annat. Det hann gå nio veckor innan telefonen till sist ringde en kväll i augusti.

Hon fick åka ambulans, sedan flygplan till Sahlgrenska i Göteborg. Under resan ringde hon sina söner och avslutade samtalet med ”vi ses sen”. I sitt inre fasade hon dock för att det skulle vara sista gången som hon talade med dem.

Operationen var riskfylld men gick bra. Hon fick börja träna redan på sjukhuset och överraskades över sina snabba framsteg.

Nu klarar hon av sådant som hon inte kunnat på 30 år. Förra sommaren besteg hon en topp vid Stenshuvud. Det hade hon inte orkat när hon var där på en klassresa som tolvåring.

Hon gläds åt bonusåren. I förra veckan fyllde hennes barnbarn ett år och hon kunde sjunga för honom. Inte heller det gick tidigare.

– Nu sjunger jag hela tiden, vilket kanske inte alla är så glada över, säger Inga-Britt med ett skratt.

– Jag brukar tänka att det måste ha varit en idrottare som donerade sina lungor eftersom de är så bra. Nu klarar jag nog vad som helst egentligen, säger Inga-Britt.

Inga-Britt Nilsson Good

Ålder: 58 år

Bor: Lillåudden, Västerås

Gör: Medicinsk sekreterare vid Västerås sjukhus. Är även ordförande i föreningen Alfa-1.

Familj: Maken Kenneth, två söner och två barnbarn.

Efter transplantationen: ”Jag äter nyttigt, motionerar och dricker inte alkohol. Jag ser livet på ett annat sätt och har valt bort sådant och sådana som jag inte mår bra av.”

Annons