Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Frökens rop i öknen

Vi lärare behövs mer än någonsin. Anledningen till att vi måste arbeta i en av de få miljöer som är fullkomligt befriad från regeringens säkerhetsåtgärder är för att ni ska kunna gå till jobbet. Ju mer krisen tätnar, desto mer tydligt blir det att vi först och främst är barnskötare, inte utbildande personal. Det är förnedrande. Vi är pedagoger, inte nannyer.

På något vis förväntas vi också utsätta oss själva för fara, samtidigt som vi förväntas ignorera hur vi pratas om som ”skolan”. Mina föräldrar döpte inte mig till "skolan". Vi har också namn och är individer. Men det är vi inte. Inte längre, nu är vi bara ”skolan”. Där vi ska vara tillsammans med era barn som leker med varandra. Gungar. Skrattar. Kramar. Snorar. Hostar. Jag kan inte förbise hur bensinmacken är mer rustad är klassrummet och skolgården.

Vi dör. Ni kanske har läst det. Att sjukvårdspersonal och skolpersonal dör för att era barn ska ha någonstans att vara. Läraren på Kågeskolan som gick bort och blev tätt följd av Danderydsläraren sörjs av familj och kollegor, men inte många andra. De dog martyrdöden. Men vad spelar det för roll om de kallar dem hjälte, när de inte hör något längre?

Det får mig att undra, hur vi ska orka sluta vara oss? Hur förminskar jag mig själv till att vara din fröken i stället för att vara mig? En biroll i någon annans berättelse i stället för protagonisten i min egen.

Snälla kommunen, hjälp oss att bli trygga. Ge oss utrustning.

Kan ni förstå att jag ens behöver fråga?

Fröken

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare