Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Jag vill inte sluta leva, jag vill leva

Varför lova? Varför ljuga? Ända sedan den dagen jag bestämde mig för att bryta med missbruket, bryta med gamla vänner så har jag med många andra fått kriga oss fram i livet. Ingenting har varit en självklarhet.

Tryggheten som vi har känt är som bortblåst, vi står handfallna och vet inte vilket håll vi ska titta.

Socialkontor Vuxen sätter in hjälp under en viss tid, för att man ska komma vidare i livet. Men när vi sköter våra åtaganden och har gjort allt i vår makt för att fixa våra liv till det bättre och står vid målsnöret så drar de tillbaka sina löften om hjälp. De lämnar oss vid vägkanten och sätter oss i en situation som är ohållbar, vi blir begränsade och får aldrig möjligheten att slutföra det vi har påbörjat.

Tryggheten som vi har känt är som bortblåst, vi står handfallna och vet inte vilket håll vi ska titta. De drar in sysselsättningarna, placerar oss i ett fack, placerar oss på platser där det cirkulerar droger och där det inte finns någon som helst möjlighet till att komma vidare.

Platsen vi får gå till är Returfabriken, en plats som inte har någon möjlighet till att skapa en vidare planering framåt i livet, en plats där det missbrukas droger, en plats som skapar nya kontakter för att skaffa nya droger.

Varför lägga ner tid och pengar på att hjälpa en människa, för att sedan backa tillbaka till att sätta personen bland missbrukare igen?

Är vi inte mer värda när vi faktiskt har gjort allt på rätt sätt och gjort allt för att förändra våra liv?

Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv, jag vill inte vara bland missbrukare, jag vill inte sluta leva, jag vill leva.

Orolig för framtiden

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare