Annons
Vidare till vlt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Jämlikhet in absurdum, del 2

Kommentar till Lena Wallins kommentar Ledordet är solidaritet, VLT 8 maj, till min insändare Jämlikhet in absurdum, VLT 5 maj.

Det är rent skrämmande att läsa Lena Wallins verklighetsfrämmande vänsterretorik.

Lena Wallin – härefter LW - gör likhetstecken mellan mitt uttryck ”valfrihet” och sintolkning som ”privatisering”. LW menar också att ”valfrihet” i hennes värld är motsatsen till ”solidaritet”. Tydligen är LW ingen vän av valfrihet men väl motståndare till privatisering – något som förklaras av hennes Facebookprofil där hon framstår som en varm förespråkare av socialdemokratin.

Min insändare gällde regeringens utredares anförande gällande det fria skolvalet. LW:s likhetstecken mellan orden valfrihet och privatisering torde innebära att hon inte förstått att utredarens förslag gäller både kommunala och privata skolor.

När LW kallar sig ”reformist” åsyftar hon att det inte finns några samhällsklasser – för mig låter det snarare som kommunism - och att ingen väljer – som hon uttrycker det  - ”att bo i vanskötta, mögliga bostäder, där missbrukare pissar i trapphusen” och att i Sverige ska skyddsnäten fungera – något jag kan hålla med henne om men hennes lösning på dessa problem heter som vanligt när vänstern får argumentera – mera skatter, pengar och mera pengar.

LW anför att alla ungdomar har rätt till utbildning och att skolan ska vara likvärdig oavsett var man bor men anser tydligen inte att det fria skolvalet ger den rätten.

Lösningen som jag anförde i min insändare heter inte konstlad jämlikhetsprincip med kvotering och lottning gjord av rektorer för att sammanställa klasser ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, med elever från både medelsvenska hem och utanförskapsområden.

Att placera elever från utanförskapsområden med i många fall sämre utbildningsnivå tillsammans med de elever som bättre tillgodogjort sig utbildningen innebär bara att så kallad jämlikhet uppnås med att alla får samma rätt till lika dåliga resultat.

Dessutom uppnås inget med att skilja elever från sina kompisar och låta bussa dem över halva stan.

Effekten av systemet skulle också bli att elever från kristna hem placeras i muslimska friskolor och än värre – att barn till bokstavstrogna muslimer skulle placeras i kristna friskolor.

Lösningen på den lägre utbildningsnivån i utanförskapsområden torde snarare ligga i kraftfulla incitament och motivering för dessa elever att nå fullgoda resultat. Redan i dag läggs mycket större resurser på dessa, lärartätheten är högre och förutsättningar för bättre skolresultat prioriterade. Dessutom står det ju varje ansvarsfull förälder fritt att utnyttja den svenska modellen om det fria skolvalet oavsett var man bor.

LW avslutar med konstaterandet att Sverige inte ska ha utanförskapsområden och att alla barn ska få gå i världens bästa skola.

LW försöker att med ord som socialdemokratisk solidaritet få det till att socialdemokratisk politik inte har något som helst ansvar för socioekonomiska bostadsområde, utanförskap, undermålig skolundervisning eller kriminalitet. Retoriken ger vid handen att om vänstern får ta ut högre skatter så fixar socialdemokratin återupprättande av ett sedan länge försvunnet välfärdssamhälle – en vacker bild men också en orealistisk dröm som bara en verklighetsfrämmande idealistisk socialdemokrat kan tro på.

Leif Kullberg

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare