Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Insändare: Mitt barn tynar sakta bort

Annons

Jag går sakta genom samhället där jag bott cirka sex år. Jag känner till många till utseendet. Mycket är sig likt men saker har förändrats. Barn är nu vuxna tonåringar och de har sin framtid framför sig. Men jag vet också att många av dem inte har någon framtid.

De flesta av dem använder droger och då menar jag fler än 75 procent. Hälften av dessa säljer också samma droger. Försäljningen pågår öppet, men vi vuxna blundar och går förbi med nedböjt huvud. Vi vuxna vågar inte och föräldrarna orkar inte. Ja, det är faktiskt sant. Vi föräldrar orkar inte. Hur gärna vi än vill, kan vi inte skydda våra barn och vi kan inte hålla dem inlåsta. Drogerna finns runt hörnet, på skolan, så lättillgängligt, bara att beställa.

Våra barn mår i dag allt sämre men väntetiden på att få psykologisk hjälp är lång. Våra barns förtroende till vården är noll, de går dit för att få tag i lugnade mediciner eller antidepressiva för att ha något att använda. Jag vill, jag försöker men jag räcker inte till. För att betala mitt boende och allt annat måste jag jobba. Jag vill, men kan inte följa deras minsta steg.

Ska jag ge upp mitt eget barn för att samhället inte låter mig vara där som stöd? Vill så gärna ge mitt barn en framtid och förståelse för rätt och fel. Jag vet att mitt barn fått just det och det finns kvar där innerst inne. Men i dag kan och vet mitt barn inte hur hen ska använda det. Mitt barn har kommit till en återvändsväg och kan inte vända tillbaka. Mitt barn tynar sakta, bit för bit, bort framför mina ögon. Vi har möjligheten till förändring men alla har inte det.

Det är dags för förändringar för våra barn. De är trots allt vår framtid.

Mamma

Anmäl text- och faktafel

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons