Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna på de människor som mår dåligt!

Annons

Psykiatricentrum vid Västmanlands sjukhus i Västerås.

Räknas barn som mår dåligt undrar en förälder (insändare 8 maj). Det är en bra och relevant fråga. Jag växte upp med en bipolär mamma vilket gjorde att jag som mycket ung kom i kontakt med psykiatrin. En gång i tiden fanns det faktiskt hjälp att få. De gjorde vad de kunde och man bedrev vård, inte bara akutvård. Tack vare min mammas sjukdom var jag själv tvungen att få hjälp under en kortare period. Och jag fick snabbt hjälp av en helt fantastisk psykiatriker med stor empati men det var på 70-talet. Numer finns det ingen vård inom psykiatrin längre.

Utbrändhet är ett helt legitimt sjukdomstillstånd men hur är det med alla barn, ungdomar och vuxna med någon form av diagnos som till exempel bipolär sjukdom, autism, aspberger med mera eller de som bara mår så dåligt att man inte orkar längre. Räknas de?

Jag har tidigare skrivit om hur jag upplever den psykiska akutvården i Västerås. Det finns människor som är berättigade till särskilda gruppboenden och får hjälp med ekonomin av gode män eller förvaltare och som ska se till att de får den vård och omsorg de är berättigade till. Däremot kan man inte förhindra att de skadar sig själva.

I förra veckan hände det igen. Min huvudman som jag är förvaltare till var inlagd för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det här är en person som bor på särskilt boende med personal dygnet runt. En särskilt utsatt person. Får den personen den hjälp som behövs för att klara av livet? Efter ett par dagar på låst avdelning skriver man helt enkelt ut personen utan att meddela boendet. Det som händer då är att min huvudman tar färdtjänst till närmaste apotek, köper ut så mycket medicin som möjligt och tar allt på en gång och sedan är det åter till akuten. Bra jobbat, psyk. Det här är en person med stort självskadebeteende men det enda man gör är att medicinera och skicka hem.

Om man under perioder gör allt man kan för att få komma till psyk och bli inlagd har man problem. Det är klart att man kan fixa det mesta kortsiktigt och akut med mediciner men det löser inte grundproblemet. Orsaken till det dåliga måendet måste utredas och inte bara medicineras bort. Medicinen tar bort symptomen men orsaken till det dåliga måendet finns kvar. Det gäller alla och det ska inte behöva vara så att unga människor mår så dåligt att man inte vill eller orkar leva. Skall någon behöva lida av svår ångest och nekas vård?

Sedan har vi huvudfrågan. Vad är det som gör att fler och fler mår så psykiskt dåligt? Är mediciner det enda man har att erbjuda för de som har lyckan att få en tid på en psykmottagning? Vilket samhälle har vi skapat där ingen inom vården har tid att lyssna på de människor, unga som gamla, som mår så dåligt att de vill ta sitt eget liv? Räknas barn som mår dåligt och vad ska en förälder göra när ingen hjälp kan fås?

Kristina Grönwalls Bengtsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons